Dansa fritt i mörkret

Jag vaknar upp kallsvettig och yr, invirad i flera lager med filtar. Rummet ligger i mörker, ett tunt sommarregn smattrar emot fönstret. Månen är stor inatt, den ser ut att befinna sig alldeles utanför. Och stjärnorna, de är som miljoner små ögon som granskar mig genom mörkret.

Jag tänker på min familj inatt. På avståndet som föreligger och som tycks öka ständigt. Jag drar filtarna tätare runt kroppen. Huttrar och andas tungt. Min kropp känns orörlig, fastkedjad. Om jag bara kunde få kliva ur den. Dansa fritt. Mitt gamla liv försvinner alltmer ur sikte, tänker jag. Är det bra eller dåligt? Jag vet nog inte längre. Syftet med allt det här tycks ha gått förlorat någonstans på vägen.

Sist jag såg mamma var för tre månader sedan, ganska exakt. Det var vårvärme och vi satt på altanen och drack kaffe. Hon hade ställt fram ett fat med kakor, men det förblev orört. Det var bara vi två där, för första gången på väldigt länge träffades vi utan Sofie. Mamma såg på mig som om jag inte fanns där på riktigt, som om jag hade blivit ersatt av någon som spelade rollen som jag. Jag stannade knappt en timme. Ingenting kunde förklaras för henne, ingenting kunde sägas.

En systers blick

”Så mitt i mammas sammanbrott bestämmer du dig för att ta ditt pick och pack och flytta ut i skogen? Bo i en husvagn. Så jävla typiskt dig!”

Blixtar tycktes skjuta ut ur Sofies ögon. Hon rörde sig med hetsiga steg över golvet, fram och tillbaka genom det lilla vardagsrummet. Orden fräste hon fram i en aldrig sinande ström. Sådär mycket hade jag nog aldrig hört henne prata förut. Jag hade placerat mig på soffan, där satt jag rakryggad medan båda händerna greppade soffkudden under mig. På något sätt trodde jag alltid att det skulle hjälpa mig i en konflikt, att hålla ryggen helt rak, och att dölja händerna för att inte visa någon eventuell darrning.

Jag tog några djupa andetag i ett tappert försök att behålla lugnet, för att sedan försöka sprida detta lugn vidare. Det gick utan vidare framgång. Sofies hets tycktes istället ta överhanden. Mitt hjärta började bulta fortare, jag lyssnade knappt längre på vad hon sa. Allt kändes som upprepningar, ingenting jag kunde ta till mig. Att jag var omogen, självisk, oresonlig. Etcetera. Plötsligt stannade hon upp, mitt i en av harangerna, och vände sig mot mig.

”Du är ju den som ska föreställa storasystern här, inte jag! Du verkar glömma det hela tiden.”

Nu lät hon uppgiven på rösten, jag kunde urskilja en lätt skälvning. Som tur var hade jag lärt mig att se igenom den fasaden. Allt var en del av hennes spel. Storasyster-kortet. Det var inte första gången hon försökte med det. Jag var den oansvariga storasystern. Den som flydde undan, den som aldrig var riktigt stabil. Den som tydligen skulle finnas tillhands när det passade sig, men inte annars.

Ilskan kom plötsligt, den spred sig som en löpeld inom mig.

”Men du har ju alltid varit mammas duktiga flicka, så det här borde ju passa dig perfekt. Att jag försvinner menar jag. Du kan ta hand om mamma och sedan kan ni sitta där och snacka om hur bortkommen och förstörd Siri är.”

Min röst var iskall. Kvar fanns inget behov av att ställa till rätta, ingen önskan om att Sofie skulle förstå. Att jag skulle behöva försvara mina handlingar gentemot henne. Varför skulle jag det? Bara för att hon envisades med att försöka trycka in mig i rollen som den omhändertagande storasystern. En roll som skavde och fick mig att må illa. För jag hade ingen önskan och inget behov av att ta hand om varken henne eller min mor. I synnerhet inte min mor.

Är vi inte alla vuxna människor, tänkte jag. Fria att fatta våra egna beslut. Ändå hade jag aldrig känt mig fri, alltid tycktes mina beslut och handlingar mötas av den där tvivelaktiga blicken. Blicken som Sofie och mamma delade. Först såg de på mig och sedan, under ett kort ögonblick, mötte de varandras blickar med lätt höjda ögonbryn. Det rörde sig om subtila signaler, allting skedde alltid så snabbt. Förmodligen skulle ingen annan ha märkt något. Men för min del var det varje gång ett fördömande från deras håll, ett tecken på exkludering. Vi mot dig – känslan.

De brukade aldrig säga rakt ut vad de tyckte, vilket så klart förvärrade hela situationen. Efteråt ägnade jag mig åt att fundera kring vad de sa när jag inte längre var närvarande. Ofta rörde det sig om banala situationer från när vi var små, men även de till synes mest oskyldiga situationer sätter sina spår. Allting låg i blicken. Blickar kan få en människa att känna sig så liten och ovärdig. Det är fascinerande egentligen, hur mycket som kan rymmas bara i sättet att titta på en annan människa.

Nu för tiden finns inget fördömande kvar i mammas blick. Nu är den istället glasaktigt grå och simmig. Avskuren är hon. Isolerad. Det är bara han som upptar hennes tankar nu. Hon uppslukar hela hans väsen, all saknad efter honom. Min saknad får jag inte ha ifred när jag träffar henne, utan genast sätter hon sina gaddar i mig och suger ur den. Jag går därifrån varje gång som ett urgröpt skal och det tar oftast flera dagar innan jag hittar tillbaka till någon slags kärna inom mig. Det är därför jag inte kan träffa henne mer.

Dörren smälldes igen på vägen ut. Sofie reagerade precis som väntat på min kommentar. Jag satt kvar på soffan en lång stund innan jag samlat nog med krafter för att fortsätta packa.

Färden

Jag går med snabba ryckiga steg, det plaskar under fötterna, fukten tränger in genom sulorna och får strumporna att klistra sig mot fotvalvet. Regnet har gått från att piska över ansiktet till att stillsamt droppa ner.

Jag stirrar hela tiden neråt, mot asfalten, vattenpölarna, de fläckiga mockaskorna vars skosnören fladdrar lösa i vinden. Tankarna knådar jag och gnuggar ihop till en massa. Låter den ligga och jäsa, låter den bulta innanför pannbenet.

Inte en människa omkring mig, men en katt som ger ifrån sig höga jamanden någonstans i närheten. Kanske fast i ett träd. Kanske orörlig i ett dike efter ett slagsmål som den inte gick segrande ur. Det är ett utdraget klagande läte. Jag ökar takten. Genom den trånga dimman kan jag skymta busshållplatsen.

Vänta in, vänta ut

Jag hinner se vad klockan är en sista gång innan skärmen släcker ner och telefonens batteri lägger av. 22.35. Laddaren ligger kvar på jobbet och jag drabbas av en plötslig och omåttlig känsla av ensamhet.

Det var inte såhär det skulle gå till. Det skulle vara ett äventyr. Vi slungade oss ut i det tillsammans och nu sitter jag här. Jag återgår till att stirra ut genom fönstret. Ännu en aning dagsljus kvar därute, solstrålarna som tränger sig igenom träddungen, men inom kort kommer jag stirra ut i ett tomt mörker. Om det ändå fanns något litet… vad som helst. Hungern vrider om, suger åt. River och sliter.

Tanken på att något har hänt dyker upp igen. Det kan ha varit en långtradarförare som inte hann se honom i kurvan, skriket från bromsarna; en hel kropp, en hel människa, min människa, tillintetgjord på bråkdelen av en sekund. Föraren sitter kvar bakom ratten, han vet att det redan är för sent. Han kan inte röra en muskel. I huvudet hör han ett surrande som vore det infiltrerat av myggor i tusental. Inga tankar ryms därinne. Tiden har upphört, knogarna vitnar runt ratten. Jag kan se honom så tydligt.

Kroppen min rycker till, jag blundar hårt tills bilderna avlägsnar sig.
– Det går bra, det går bra, det går bra. Han är snart tillbaka.
Hunden tittar upp på mig vid det plötsliga ljudet av min röst. Svansen rör sig från sida till sida några få gånger, sedan sjunker huvudet åter ner mot mattan. Ungefär sju timmar har passerat sedan han cyklade in för att handla. Han kan ha träffat någon, helt säkert har han träffat någon. En gammal vän som dök upp bakom honom i kön på ICA. De bestämde sig för att gå ut och ta några öl. Han hörde nog inte mobilen, han glömde bort tiden. I detta nu cyklar han hemåt i full fart. Alldeles snart kommer dörren att slängas upp och han kommer med andan i halsen säga ”förlåt, förlåt, förlåt” och pussa mig i pannan och över hela ansiktet. Jag kommer vara arg en stund, sedan kommer jag boxa till honom på armen och säga att han aldrig ska göra om det.

Jag gissar att det har gått en timme till. Hunden snarkar ljudligt intill mina fötter. Jag har inte rört mig från sängkanten. Mörkret har lagt sig och allt jag kan se genom det dammiga fönstret är en diffus reflektion; mitt strama ansikte och min stirriga blick.

Allt vi består av är sömndruckna hälsningar och avsked, i ett illa upplyst rum. Sen natt, tidig morgon. Jag; stillastående, slumrande. Han; i rörelse. Eller vice versa. Bland skrynkliga lakan och med lukten av sömn, smaken av drömmar ännu påtaglig. Där möts kanske våra läppar en flyktig minut, varpå vi glider iväg i motsatta riktningar. Jag griper med mig något in i drömmen, en oansenlig partikel från verkligheten, från det dunkla rummet.

Gryning

Vi har hamnat mitt på en sumpig äng. Marken ger ifrån sig smackande läten när vi rör oss. Det går trögt. Jag kan inte längre uppfatta hur länge vi har promenerat. Solen lägger ett orange filter över trädens toppar, vi är halvvägs in i en ny dag och det är sällsamt tyst. Vi är tillsammans, men var för sig.

Jag fortsätter, jag tänker aldrig stanna. Inte förrän jag tar mig ut på andra sidan av skogen, genom alla snår och skrymslen. Där finns han, alldeles intill, och han lägger försiktigt sin hand över korsryggen på mig. Jag tror att han vill följa med, men jag törs inte fråga. Törs inte bryta tystnaden.

Handen rör sig i små mönster, verkar ha en bestämd riktning, ett slutmål. Jag sluter ögonen och släpper allting annat, låter det glida obemärkt förbi. Känner bara handens rörelser, fingertopparna som pressas mot ryggraden. Vad gör den med mig? Lösgör mig och håller mig fast på samma gång. Lika motsägelsefullt som allting annat. Att försöka samsas, att försöka hålla den där balansen. Ibland tycks jag springa med sådan lätthet i stegen, andra gånger står jag stilla och trampar runt i cirklar som ett skadat djur.

Uppvaknande

Jag vaknar upp med händerna viftande framför ansiktet. Lakanet som sattes upp som en provisorisk gardin i går kväll ligger nerdraget i en hög på den lilla tältsängen. Solen lyser mig rakt i ansiktet. Jag inser att jag är blöt av svett över hela kroppen. Ögonen svider och kliar i solljuset. Jag sträcker ut ett ben och en arm i taget, kroppen vill inte riktigt ta sig an dagen ännu. Kröker på ryggen tills jag hör ett ljudligt knakande. Varje liten muskel känns stel. Ett resultat av en veckas intensivt kroppsarbete och så sömn, eller brist därpå, i en mjuk och knagglig tältsäng.

Jag ser sig om och känner sig nöjd med att arbetet har gett mer resultat än bara stela muskler. Det börjar likna ett hem, om än ett spartanskt sådant. Blicken fastnar på det inramade fotot ovanför sängen. Jag är fyra år på bilden, han är åtta. Jag sitter i en trägunga och han står bakom och håller i den, redo att släppa taget. Mitt ansiktsuttryck är lyriskt, munnen är vidöppen och jag ser ut att vara mitt i en skrattattack. De blå ögonen är stora och glänsande. Hans uttryck är mer allvarsamt, men antydan till ett litet leende kan jag urskilja. Det är som om han försöker hålla sig för skratt, förmodligen för att han tog sin uppgift på allra största allvar. Fem minuter efter att bilden togs ramlade jag ur gungan, landade med ryggen rakt på en stubbe. Jag minns det ändå med glädje. Jag minns känslan av att vara högt uppe i luften, och tryggheten i att han fanns där. Att han alltid skulle finnas där.

Jag slår mig ner på en av plaststolarna. Jakob syns inte till någonstans. Det finns så mycket utrymme omkring mig. Jag blir fortfarande förbluffad varje morgon jag vaknar och kliver ut genom dörren. En vidsträckt äng, säkert några hundra meter i diameter. Åt alla håll ser jag skogsbryn. Björkar som står uppradade, som om de utgjorde en slags armé. De smala trädstammarna tätt intill varandra. Nästan varje morgon får vi besök av en flock rådjur. De brukar komma nära inpå, som att de inte ens märker av att två människor inflyttat till deras trakter.