I det djupa gröna

Porträttet vilar mot en grön bakgrund. De valde den gröna färgen för att det skulle framhäva hennes ögon. Och faktiskt så lyser de som smaragder bakom de täta ögonfransarna. Hon var ung och frisk när bilden togs. Hennes hy alldeles mjölkvit och det mörka håret hänger löst i stora yviga lockar. Lockarna fortsätter långt ner på ryggen. Han minns hur han brukade leka med hennes hår, hur han drog fingrarna genom och begravde hela ansiktet i lockarna. Som en stor mjuk skog, tänkte han att det var. Ett gömställe. En svag doft av sommar.

Hon ler på bilden, han bestämmer sig för att alltid minnas henne som hon ser ut där; med ett vagt stillsamt leende. Utan att visa tänderna. Hans pappa brukade reta henne för det, att hon aldrig ville visa tänderna på bild. Han kände då ett speciellt samförstånd med sin mamma, eftersom han själv hade ärvt hennes sneda tänder. Tidigare hade han alltid tittat med avund på sin pappas raka perfekta tänder, men inte nu längre. I denna stund är han lycklig över sina egna sneda; att de två får ha det gemensamt.

Någon snyter sig högljutt intill honom. ”Så vacker hon var”, säger någon annan. Rösten kommer långt bortifrån, som avlägsna vågskvalp. Han ser sig inte omkring; han befinner sig redan långt inne i sin mammas ögon, han simmar omkring i det djupa gröna.

Advertisements

Mina röda fingervantar

Våra liv som tränger ihop sig på spårvagnen. Främlingars kroppar som nästan klibbar fast vid varandra. Vagnen rör sig snabbt och stötigt, två okända ryggar pressas samman. Någon andas nära en annans nacke.

Alla vill få plats, men ingen vill ta plats. Vi gör oss mindre, allt för att slippa ta i varandra. Ljudet av sörplande, den sura lukten av kaffe i andedräkter. Gäspningar och grusiga små blickar som lågmält skrapar emot varandra. Utanför försvinner byggnader som gråa streck mot en matt bakgrund, allting flyter samman. Solen tickar likt en enträgen klocka emot rutorna, hakar upp sig och börjar om från början.

Himlen ser genomskinlig och naiv ut. Som om den aldrig riktigt varit där förut. Vi har bråttom, mot någon slags slutstation driver vi vidare. Fyller på med packning: varma tröjor och iskalla blickar. Det är spårvagn nummer sju, tram number seven to heaven, som Jens Lekman sjunger. Men jag betvivlar att himlen är vår destination. Himlen, tänker jag, borde inte se så industriell ut.

Jag har glömt mina röda fingervantar, jag har glömt hur man tar sig hem. Någon skriker och viftar med armarna omkring sig, jag vet inte om det är jag. Jag tänker såhär för sista gången: allting är nonsens. Det jag skriver, det jag tänker, det jag säger, solens tickande mot fönsterrutorna. Sedan vänder jag helt sonika ut och in på mig själv, mitt i denna trånga folkmassa, mitt i denna lömska lek. Jag försöker hålla balansen när vagnen kränger vilt i kurvorna; mina tankar ändrar riktning, jag styr skeppet in mot hamn.

Splittring

Jag måste någon gång lämna denna välbekanta plats. Vad har jag här att göra? Jag kunde vara rotlös, jag kunde vara fri. Väggarna sluts omkring mig, jag får allt svårare att se. Men ständigt förnimmer jag ljud, rytmiska dunkanden. Det där lena skrattet som jag hört så många gånger nu. Vart kommer det ifrån? Jag går och lägger handen emot väggen. Lyssnar ihärdigt. Det går nästan upp i falsett innan det bryts av ganska plötsligt och ebbar ut i en belåten suck.

Bakom den där väggen.

Jag försöker föreställa mig hennes ansiktsdrag. När jag blundar ser jag henne som en fågelunge, håret är tunt och spretigt, kläderna hänger löst och blicken – den är vass som ståltråd samtidigt som den är vettskrämd. Jag skulle kunna hålla henne i handen, vi skulle kunna ge oss av tillsammans. Men ändå. Vart skulle vi ta vägen?

Jag lämnar väggen och börjar vandra runt, över alla ytor som är tomma. Jag går i åttor och i snirklar. Fötterna, benen, rör sig som av sig själva och det går allt snabbare. Jag bestämmer mig för att gå lika snabbt mot den där dörren, för att sedan bara öppna den. Utan att tänka efter. Öppna den och fortsätta ut. Hitta fågelungeflickan och säga ”följ med mig!”, varpå hon kommer le ett litet snett leende och räcka fram handen. Jag rör mig genom den korta hallen och är framme vid dörren ganska snabbt. Alldeles för snabbt. Pannan dunkar i träet, jag hinner inte riktigt bromsa in. Den högra handen håller krampaktigt om låset, den andra handen vilar på dörrhantaget. Sakta vrider jag om. Det går inte alls som jag har tänkt mig, inte snabbt och fritt från eftertanke. Snarare tillräckligt långsamt för miljoner tankar att hopa sig. Låset klickar. Steg två; handtaget. Min svettiga handflata glider runt över metallen. Det dunkar överallt, under huden. Upp i halsen. Jag drar in massa luft, djupt ner i magen. Sedan blundar jag och trycker handtaget neråt.

Inleda attack

Vad finns det egentligen för syfte, tänker hon. Mer än att förtära varandra, slita varandra långsamt i stycken, ett litet ord i taget, pilar som viner genom luften. Tills inget längre finns kvar mer än ett efterskalv av det onda, det som inte tar vägen någon annanstans än inuti en själv där det envist klänger sig fast och växer som en svulst.

När orden hamnar fel, då går det så snabbt. Alldeles för snabbt. Vi hinner inte ens ana vad som händer, plötsligt står vi bara där igen, där vi sagt så många gånger att vi inte ska hamna. På varsin sida. Vi väljer inte våra strider, det är de som väljer oss. När blev vi så maktlösa? Vi lurar oss själva att ord som vi inte menade inte betyder något. Det är ett nödvändigt försvar. Men det räcker aldrig hela vägen, för så fort det uttalats väcks ett tvivel. Vi kan ta tillbaka, göra om, göra rätt. Vi kan älska sönder varandra. De där orden som aldrig betydde något kommer ändå aldrig förbli helt betydelselösa.

Och tystnaden efteråt; den bleka och inträngande tystnaden som upptar hela rummet. Som att alla lampor riktar sitt starka sken emot oss och vi blinkar sömndrucket. Det är ett uppvaknande, det är eftertänksamhet och dagsljus. Och vi kämpar i tysthet för att ta det stora klivet tillbaka och borsta av oss allting. Vi behöver öppna alla fönster, andas fritt och skratta tills allting verkar begripligt igen.

Konsten att tjuvlyssna

Plockar upp, lägger ner. Föremål. Penna, bok, skrivblock. Läser tre ord, drar ett djupt andetag, vänder bort blicken. Spetsar öronen. Prat bredvid mig; om att föda barn, naturliga förlossningar som går fel, barnet dog, och vill man verkligen utsätta sig för dessa risker?

Rösterna glider ihop, jag kan bara stundtals urskilja vad som sägs. Dunk, dunk, kaffekvarnen mal högljutt bönorna. Duvorna rör sig i flock över den regntunga himlen. Typ redo att hantera världen. Trasmattor hänger på väggen, en myriad av färger.

Hänga av sig. Lager på lager. Varm rödfuktig hud. Regnvått tyg, drypande hårtestar. Kan man göra det här så att det känns meningsfullt? Det ska bli handlingsplaner! utropar hon.

Mammans läppar som möter det fjuniga, mjuka huvudet. Bebisens blick i famnen. Flackande, men fokuserad. Det är en vacker dans. Ingen annan är bjuden.

Jag är en tjuv som lyssnar. Jag tar in, öppnar upp, stjäl orden som folk omkring mig helt oförbehållsamt yttrar. Förtroliga skratt glider mig förbi i sidled. Jag snappar upp, lär mig vända ut och in. Är en öppen mottagning. Jag ler i mjugg.