Taggtråd

Dörren slog tungt igen bakom Louise när hon gjorde entré i fikarummet. I den orangea knottriga soffan satt en rad med yrvakna medarbetare. De gnuggade sig i ögonen, halvsov i en handflata, drack lite kaffe eller stirrade tomt ut i rummet. Louise betraktade dem med sina uppspärrade ögon. Hennes mun var så vidöppen att tungan hade torkat. Det såg ut som att hennes ansikte hade stelnat mitt i en chock.
– Hahahan, stammade hon. Han har…hahar ni sett!?

Men ingen hade sett. Ingen hade sett Jean-Pierre sitta utanför prylboden med gevär. De hade inte sett honom spänna upp taggtråd runt den gamla ladubygnaden mitt i natten, inte sett hur han gav akt när de sömndruckna gick förbi i sina träskor och sneakers i ottan. De såg ut som frågetecken medan Louise hyperventilerade och väste:
– Gubbjäveln har spärrat av hela området!

Advertisements

Mina röda fingervantar

Våra liv som tränger ihop sig på spårvagnen. Främlingars kroppar som nästan klibbar fast vid varandra. Vagnen rör sig snabbt och stötigt, två okända ryggar pressas samman. Någon andas nära en annans nacke.

Alla vill få plats, men ingen vill ta plats. Vi gör oss mindre, allt för att slippa ta i varandra. Ljudet av sörplande, den sura lukten av kaffe i andedräkter. Gäspningar och grusiga små blickar som lågmält skrapar emot varandra. Utanför försvinner byggnader som gråa streck mot en matt bakgrund, allting flyter samman. Solen tickar likt en enträgen klocka emot rutorna, hakar upp sig och börjar om från början.

Himlen ser genomskinlig och naiv ut. Som om den aldrig riktigt varit där förut. Vi har bråttom, mot någon slags slutstation driver vi vidare. Fyller på med packning: varma tröjor och iskalla blickar. Det är spårvagn nummer sju, tram number seven to heaven, som Jens Lekman sjunger. Men jag betvivlar att himlen är vår destination. Himlen, tänker jag, borde inte se så industriell ut.

Jag har glömt mina röda fingervantar, jag har glömt hur man tar sig hem. Någon skriker och viftar med armarna omkring sig, jag vet inte om det är jag. Jag tänker såhär för sista gången: allting är nonsens. Det jag skriver, det jag tänker, det jag säger, solens tickande mot fönsterrutorna. Sedan vänder jag helt sonika ut och in på mig själv, mitt i denna trånga folkmassa, mitt i denna lömska lek. Jag försöker hålla balansen när vagnen kränger vilt i kurvorna; mina tankar ändrar riktning, jag styr skeppet in mot hamn.

Skam

– Skäms du över mig?
Mammans blick, för en gångs skull uppriktig. Flickan tvekar. En så konstig fråga. Hon har aldrig tänkt i de termerna.
– Jag skämdes över mormor när jag var liten. Jag tyckte att hon var så tjock. Tycker du att jag är tjock?
– Va, nä, svarar flickan kort.
– Jag ville inte att mina kompisar skulle se henne. Och så pratade hon för mycket.
Flickan tittar ned i golvet. Petar lite på ett nagelband. Nej flickan skäms inte över sin mamma.

Tusen små spärrar

Tidig morgon, innan jobbet. Jag kan inte ens avgöra vilka kläder jag ska ha på mig. Varje liten beslutsprocess är ett idogt jobb. Hunden sover djupt på soffan. Hon utlåter små suckar med jämna mellanrum och hennes tass rycker. Hon jagar någonting. Jag önskar jag kunde se bilderna i hennes huvud. Tänk att bara ha bilder i huvudet. Inga ord, inga tankar om bakåt och framåt och hit och dit. Tänk att vara hund för en dag.

Jag har nycklar i min väska och jag vet inte vad de leder till. Jag har drömmar i mitt huvud och jag vet inte vad de leder till. Jag har ord, orostankar och tusen små spärrar.

Sen eftermiddag, i väntan på tåget hem. En nervös förväntansfull känsla har slagit sig till ro därinne. Den slags förväntan som inte riktar sig till något konkret. Den bara är. I min omgivning: duvor som frenetiskt pickar i sig brödbitar från en vattenpöl. Solen värmer och torkar upp det sista av regnet som föll inatt. Något slätt och bekymmerslöst i hur människorna här strövar omkring; huvudet nerböjt, händerna i fickorna och axlarna lätt framåtböjda. Utan att riktigt se vart de går, utan att bry sig om det. Söndagsmännikor.

Indianer

En stor måne lyser in genom fönstren på övervåningen.

Kaktusarnas skuggor ser ut som indianer på parkettgolvet. En har en stor fjäder som sticker upp från bakhuvudet. En annan håller i en pilbåge. De är ute på en prärie, ett stort slagfält.

Hon tassar fram till fönstren, hennes skugga sluter upp bland indianerna. En buffel kanske, eller ett berg. Toppen av pekfingret känner lite försiktigt på den stora fikonkaktusens taggar.

I mörkret kan man tro att allting är i sin ordning.

Splittring

Jag måste någon gång lämna denna välbekanta plats. Vad har jag här att göra? Jag kunde vara rotlös, jag kunde vara fri. Väggarna sluts omkring mig, jag får allt svårare att se. Men ständigt förnimmer jag ljud, rytmiska dunkanden. Det där lena skrattet som jag hört så många gånger nu. Vart kommer det ifrån? Jag går och lägger handen emot väggen. Lyssnar ihärdigt. Det går nästan upp i falsett innan det bryts av ganska plötsligt och ebbar ut i en belåten suck.

Bakom den där väggen.

Jag försöker föreställa mig hennes ansiktsdrag. När jag blundar ser jag henne som en fågelunge, håret är tunt och spretigt, kläderna hänger löst och blicken – den är vass som ståltråd samtidigt som den är vettskrämd. Jag skulle kunna hålla henne i handen, vi skulle kunna ge oss av tillsammans. Men ändå. Vart skulle vi ta vägen?

Jag lämnar väggen och börjar vandra runt, över alla ytor som är tomma. Jag går i åttor och i snirklar. Fötterna, benen, rör sig som av sig själva och det går allt snabbare. Jag bestämmer mig för att gå lika snabbt mot den där dörren, för att sedan bara öppna den. Utan att tänka efter. Öppna den och fortsätta ut. Hitta fågelungeflickan och säga ”följ med mig!”, varpå hon kommer le ett litet snett leende och räcka fram handen. Jag rör mig genom den korta hallen och är framme vid dörren ganska snabbt. Alldeles för snabbt. Pannan dunkar i träet, jag hinner inte riktigt bromsa in. Den högra handen håller krampaktigt om låset, den andra handen vilar på dörrhantaget. Sakta vrider jag om. Det går inte alls som jag har tänkt mig, inte snabbt och fritt från eftertanke. Snarare tillräckligt långsamt för miljoner tankar att hopa sig. Låset klickar. Steg två; handtaget. Min svettiga handflata glider runt över metallen. Det dunkar överallt, under huden. Upp i halsen. Jag drar in massa luft, djupt ner i magen. Sedan blundar jag och trycker handtaget neråt.