Katastrof

Någonting är på tok, hon bara vet det.
Det här är inte normalt för älgarna.
De väller fram som ett illamående
genom hennes omskakade varelse.
Det kommer en ödesdiger katastrof,
ska hon dö nu, eller överlever hon?
Ska hon sopa upp efter sig och lämna?

Bilen

Bilen startade med en dammig hostning.
Hon testade gasen med skoklädd fot,
lät fordonet backa ned på grusvägen,
och styrde ut i riktning mot samhället.
Längs med älgarna körde hon sedan iväg
i samma hastighet som en gående.

Dånet överröstade bilens motor.
För första gången kom hon dem närmare;
de många högresta, kronprydda djuren.
Hon saktade ned, vevade ned rutan,
lät jorddammet sväva in i öppningen.
Ett öronbedövande muller slog till.

Dånet, version 2

Från början var det någon enstaka älg.
Den tycktes uppstå ur ett rökmoln långt bort
under en blek himmel vid horisonten.
Svävade framåt över gräslandskapet
i ett dovt smatter av klapprande klövar,
förbi berget i söder och Gertruds hus.

Den första älgen betraktade hon med
stor förtjusning och fascination i mars.
Fokuserad och resolut i traven
skred den förbi just som hon tittade ut.
Dagen därpå kom det en till och sedan
fler och fler och fler och fler och fler och fler.

Det som från början var stor fascination
övergick via ett dunkelt obehag
till stark oro som band henne vid fönstret.
Älgarna höll sig vanligtvis i skogen
en och en, lugnt och fint, stillsamt solitärt.
Nu i maj dånar de fram från väst till öst.

Såpass obegripligt oförutsägbart
att oron till slut, via hysteriskt skratt,
övergick i en allt djupare tystnad.
Idag ser hon dem mer som ett slags väder.
Ett älgmuller som ibland sliter tag i
husfasaden och får bygget att knaka.

Det vita huset som motstått orkaner,
drabbat av en älgsvärm; en räcka av djur
som dånade fram två hundra meter bort.
Ett torrt lager damm singlade ned över
tak, trä och trädgård och allt smakade jord,
det knastrade ständigt mellan tänderna.

Bäcken

Den flöt genom trädgården bakom huset.
Gul och glad, vitt skummande gav den vatten
till köket och rosorna, sallad och kål.
Där badade hon i det grunda vattnet.
Hon tvättade sig omsorgsfullt och hjärtligt
med svampen som kom nedifrån från havets djup.

Fönster

Sällsynta fönster i älghjorden uppstod
om några hamnade på efterkälken.
Ett plötsligt eldupphör i en skadad trupp.
Den tynande galoppen gick upp i rök.
Tystnaden lade sig platt i huset då.
Bäcken porlade åter i trädgården.

Gertrud lyssnade på bäcken som förut.
Den lilla sirande bäcken hade ju
låtit hela tiden men i hemlighet.
Som renaste kristall klingade den nu,
tålmodig, beslutsam, framhärdande, mjuk.
Hon hade saknat den, den var hennes vän.

Oops!

Jag missade den 12e.

Fragment

En stor gråsvart byracka ligger i ett hörn av rummet. De bruna ögonen är tårstänkta och blicken undflyende. Den slickar sig om nosen. Tassarna ser såriga ut. Jag tycker mig nästan kunna urskilja hjärtat som bultar under den sträva pälsen. När jag förflyttar mig ett steg närmre reser den sig snabbt, står sedan på darrande ben och inväntar mötet.

Beigaste beige

Hon sover ensam, vaknar ensam, det är ett helt decennium sedan Egon dog. Egon som brukade vira hennes hårlockar runt sina fingrar, han stelnade till och dog, det gick snabbt.

Utanför fönstret är allting så beiget. Det jordiga dammet, det torkade gräset, älgarnas ben ser ut som snöänglars vingar fast beiga. Himlen är beige, berget är beiget, hennes hud är som beigaste beige.

Ett försenat inlägg

En dag skall jag vakna upp och sammanställa allt. Som att borra ett hål i taket och klättra upp där, på en gammal trästege som gnisslar men alltid håller ändå. Och däruppe sitter jag sedan. Kan blicka uppåt, neråt, bakåt, framåt, ingenstans och överallt. Kan blunda om jag vill. Plocka bort tegelstenar och låta de falla till marken. Kan lyssna till dess ekon.

Clarice Lispector: Det finns mycket att säga som jag inte vet hur jag ska säga. Orden saknas. Men jag vägrar att hitta på nya; de som redan finns bör kunna säga vad som går att säga och vad som är förbjudet. Och det som är förbjudet gissar jag. Om jag orkar. Bakom tankarna finns inga ord: man är.

Dånet

Från början var det bara någon enstaka. Det började som en liten rök. Den tycktes uppstå vid horisonten och svävade framåt över det torra gräslandskapet där Gertruds hus stod.

Den första älgen betraktade hon med förtjusning och fascination. Den travade förbi i mars. Målinriktad och beslutsam sprang den förbi henne just som hon kastade en blick ut genom köksfönstret. Dagen därpå kom det en till. Sedan kom det fler och fler.

Det som från början var en fascination övergick snart via ett vagt obehag till en stark oro. Älgarna brukade hålla sig i skogen en och en. Nu i maj dånar de fram från väster till öster. Det var så obegripligt och oförutsägbart att oron till slut, via ett hysteriskt skratt, övergick i tystnad.

Idag ser hon dem mer som ett slags väder. En ihärdig vind. Ett älgmuller som ibland tar tag i husfasaden och får den att knaka.