Skam

– Skäms du över mig?
Mammans blick, för en gångs skull uppriktig. Flickan tvekar. En så konstig fråga. Hon har aldrig tänkt i de termerna.
– Jag skämdes över mormor när jag var liten. Jag tyckte att hon var så tjock. Tycker du att jag är tjock?
– Va, nä, svarar flickan kort.
– Jag ville inte att mina kompisar skulle se henne. Och så pratade hon för mycket.
Flickan tittar ned i golvet. Petar lite på ett nagelband. Nej flickan skäms inte över sin mamma.

Indianer

En stor måne lyser in genom fönstren på övervåningen.

Kaktusarnas skuggor ser ut som indianer på parkettgolvet. En har en stor fjäder som sticker upp från bakhuvudet. En annan håller i en pilbåge. De är ute på en prärie, ett stort slagfält.

Hon tassar fram till fönstren, hennes skugga sluter upp bland indianerna. En buffel kanske, eller ett berg. Toppen av pekfingret känner lite försiktigt på den stora fikonkaktusens taggar.

I mörkret kan man tro att allting är i sin ordning.

Orden

I splittringen har något tätnat. Något har dragit ihop sig till ett ögonblick som liknar samvaro. De sitter på altanen. Glesa solstrålar värmer upp saften.

Ospeglad med hemklippt hår sitter flickan motvilligt där med något som liknar förväntan. Tusen tankar har skjutit upp som fyrverkerier och upplösts i rymden, alla på en gång.

(…..)

Orden flimrar förbi som ett hastigt, orytmiskt hjärtslag. De sugs upp av den fuktiga eftermiddagsluften. Stolen välter mot trädäcket och flickan är redan borta.

– Men jag trodde att du skulle bli glad! ropar mamman till vem?
Ropar hon till boden? Ropar hon till trädet? Ropar hon till Gud?

Trappsteg

I trappan rinner ett litet vattenfall. Det översta trappsteget är täckt av vatten. På trappsteget under finns det nästan lika mycket vatten.

Vatten droppar ned trappsteg för trappsteg för trappsteg för trappsteg. Små droppljud ackompanjeras av dånet inifrån badrummet på övervåningen.

Städa

– Se om det är något du vill behålla.
– Jag vill inte ha något, sade flickan dämpat.
Det var inte något som hon egentligen hade funderat igenom. Det var bara en blandning av motvilja till hela situationen och vad hon trodde förväntades av henne.
De rotade vidare i mammans garderober. Hemsydda kläder. Smutsiga kläder, skräp. En ölburk.
En använd dambinda.
– Säker?
– Jag vill inte ha något.
Det var därför de var där nu. Hon kanske hittade något hon ville spara. Och, det skulle vara bra för henne att vara med och städa, trodde han.

Frukostbordet

Vid matbordet äter de frukosten lite för sent. Mossgröna väggar, mörkgrön bomullsduk. Tjockt, men inte för den sakens skull tungt, tyg.

Flickan hade kunnat beskriva mammans svullna kinder som närmade sig 40 med brustna blodkärl och utan lyster. Hennes korta hennafärgade frisyr som lämnat flickan med orangea handflator i en vecka. De bruna ögonen som ibland är så stirriga.

Mamman stirrar förstenat in i mjölkpaketets rymd. På ytan är hon en skräckslagen staty. I en djupare dimension surrar hennes atomer precis så lagbundet och kaoslikt som man hade kunnat förvänta sig. I hennes hand en matsked som varken är på väg ned till tallriken eller in i munnen.

Med ögonen fortfarande fixerade vid en punkt långt inne i mjölkpaketet börjar mammans käkar att mala. Långsamt, omedvetet maler tänderna ned en munfull cornflakes som inte ger ifrån sig några krasande ljud.

Tickar vägguret fortfarande? Eller har det stannat?

Plöstligen återvänder mamman till sin kropp. Ögonen besjälas, nacken rätas upp. Hon har samlat ihop det stora missnöjet och kommit tillbaka.

Proppleverans

Det ringer på dörren.

– Det ringer på dörren! Mamman slänger en blick på sin spegelbild och rättar stressat till den tunna luggen i pannan. Ögonvitorna syns runt hela iris. Hennes högra stortå knakar som vanligt när hon hastar fram till ytterdörren på den knöliga trasmattan.

Som kalas. Det är Bill.

Bred och trygg står han på trappan. Hans armar är starka som mammans ben, de vilar i kors framför bröstet. Skägget välansat, kläderna diskret mörkblå. Bruna seglarskor, bekvämt ingångna.

– Proppleverans! säger han käckt och kliver på. Hjälten.

Vattnet

Ångan i badrummet rinner ned längs väggarna i stora droppar tills vattnet tappat temperatur.

Kallt vatten söker sig över tröskeln, under dörrkarmen, ut i hallen. Små rännilar forslar iväg blöta dammtussar och små pappersbitar, iväg över golvet. Ystra små deltan går samman till en flod.

Nagelbandet

Rummet är så litet. Avskalat. Gråblått med ett kvadratiskt fönster. Kaffemuggen på bordet har slutat ryka. Jag vrider mig i stolen, mitt emot Birte.

Birte har en kort, grå frisyr. Jag tänker att hon kanske kan hjälpa mig. Med vad vet jag inte. Jag har bara en känsla av att något är helt fel.

Hon ögnar igenom sina papper. Jag svarar lydigt på hennes frågor.
– Jag har en pappa. Han bor långt härifrån. Vi ses inte så ofta.
Kaffet är brunt och surt. Jag tar en klunk för att få tystnaden som följer att gå.
– Och din mamma?
– Hon dog. Hon dog när jag var 15.

Birte blir ivrig i sin ljusblå blus. Lutar sig fram över bordets björkfanér.
– Var hon sjuk? frågar hon på bruten svenska och jag lägger märke till en glimt i hennes öga innan jag sänker blicken och petar på ett trasigt nagelband.

Som om det vore min plikt att peta på mitt nagelband i just det ögonblicket. Som att byta samtalsämne utan ord.

Fredag, februari

Fredag, februari. Det är mörkt utanför fritidsgårdarna. Barn går på disco. Familjer samlar ihop sig och äter middag. I ett hus tappar någon upp ett bad. Det dånar i emaljen och ekar i våtrummet och karet är fyllt.

Vattnet rinner över kanten. Rent, friskt vatten skvalpar ned på golvet. Ljudet när det slår mot plastmattan är till en början energiskt och distinkt. Men snart är golvet en damm.