Oops!

Jag missade den 12e.

Advertisements

Ett försenat inlägg

En dag skall jag vakna upp och sammanställa allt. Som att borra ett hål i taket och klättra upp där, på en gammal trästege som gnisslar men alltid håller ändå. Och däruppe sitter jag sedan. Kan blicka uppåt, neråt, bakåt, framåt, ingenstans och överallt. Kan blunda om jag vill. Plocka bort tegelstenar och låta de falla till marken. Kan lyssna till dess ekon.

Clarice Lispector: Det finns mycket att säga som jag inte vet hur jag ska säga. Orden saknas. Men jag vägrar att hitta på nya; de som redan finns bör kunna säga vad som går att säga och vad som är förbjudet. Och det som är förbjudet gissar jag. Om jag orkar. Bakom tankarna finns inga ord: man är.

Spillror av ord

Han stakar sig, välter omkull orden, fräser ilsket när det inte blir såsom han har tänkt. Jag tänker att han hade kunnat bli språkmaterialistisk poet, min far. Allt detta dekonstruerade nonsens,  och till ingen nytta? Han hade kunnat vinna nobelpriset i litteratur. I en alternativ värld, där reglerna såg annorlunda ut. Han hade kunnat bli något annat, göra något annat. Vända helt om. I en värld där mörkret inte la sig så förbannat tidigt, där man kunde se ut genom fönster efter fönster.

Men istället detta; den där blicken. Som rymmer så mycket förakt, sorg, bitterhet. Samtidigt som den är outhärdligt tom. Hur kan det finnas något i tomheten?

Jag spiller kokande vatten på spisen och det fräser till. Något droppar någonstans ifrån. I diskhon, i badrummet. Inuti mig. Han hade kunnat vara en poet, utan att veta om det. Han hade kunnat segla ut över de vildaste haven,  skrika ut sagor med lyckliga slut åt hela världen. Men istället instängdheten, ensamheten. Jag målar ständigt upp nya bilder, som ett barn. För att jag kan och kanske för att jag måste.

I en alternativ värld var han en stor poet, var han så full av kärlek att det rann över åt alla håll.

Konsten att tjuvlyssna

Plockar upp, lägger ner. Föremål. Penna, bok, skrivblock. Läser tre ord, drar ett djupt andetag, vänder bort blicken. Spetsar öronen. Prat bredvid mig; om att föda barn, naturliga förlossningar som går fel, barnet dog, och vill man verkligen utsätta sig för dessa risker?

Rösterna glider ihop, jag kan bara stundtals urskilja vad som sägs. Dunk, dunk, kaffekvarnen mal högljutt bönorna. Duvorna rör sig i flock över den regntunga himlen. Typ redo att hantera världen. Trasmattor hänger på väggen, en myriad av färger.

Hänga av sig. Lager på lager. Varm rödfuktig hud. Regnvått tyg, drypande hårtestar. Kan man göra det här så att det känns meningsfullt? Det ska bli handlingsplaner! utropar hon.

Mammans läppar som möter det fjuniga, mjuka huvudet. Bebisens blick i famnen. Flackande, men fokuserad. Det är en vacker dans. Ingen annan är bjuden.

Jag är en tjuv som lyssnar. Jag tar in, öppnar upp, stjäl orden som folk omkring mig helt oförbehållsamt yttrar. Förtroliga skratt glider mig förbi i sidled. Jag snappar upp, lär mig vända ut och in. Är en öppen mottagning. Jag ler i mjugg.