Nagelbandet

Rummet är så litet. Avskalat. Gråblått med ett kvadratiskt fönster. Kaffemuggen på bordet har slutat ryka. Jag vrider mig i stolen, mitt emot Birte.

Birte har en kort, grå frisyr. Jag tänker att hon kanske kan hjälpa mig. Med vad vet jag inte. Jag har bara en känsla av att något är helt fel.

Hon ögnar igenom sina papper. Jag svarar lydigt på hennes frågor.
– Jag har en pappa. Han bor långt härifrån. Vi ses inte så ofta.
Kaffet är brunt och surt. Jag tar en klunk för att få tystnaden som följer att gå.
– Och din mamma?
– Hon dog. Hon dog när jag var 15.

Birte blir ivrig i sin ljusblå blus. Lutar sig fram över bordets björkfanér.
– Var hon sjuk? frågar hon på bruten svenska och jag lägger märke till en glimt i hennes öga innan jag sänker blicken och petar på ett trasigt nagelband.

Som om det vore min plikt att peta på mitt nagelband i just det ögonblicket. Som att byta samtalsämne utan ord.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s