Kåkstaden

Makligt rann vattnet i ån, från norr till söder, under vägar och broar, förbi den gamla förfallna kvarnen, ut i sjön. Det gula, klara vattnet såg så fint ut i stålkastrullen, lite som flytande bärnsten, men så länge det låg kvar i ån var det nästan svart. Pirjo tände gasspisen med stickan. Det mobila lilla köket var numera en konstant installation på stenen intill ån. Det var här hon lagade mat numera, det var här hon tog sina kaffepauser. Lite längre ned mot sjön tvättade hon sina kläder.

Den här delen av ån hittade ingen annan fram till, trots att den låg så nära byn. Hon hade trampat upp en liten stig från sitt bygge på den gamla tippen bakom fabriken, ett område som ingen egentligen var intresserad av och aldrig hade varit. Det var därför det hade vigts åt skrot för länge sedan, skrot som nu var övervuxet med mossa. Mellan tippen och skogsbrynet där ån flöt låg ett parti med sumpmark. Där hade Pirjo lagt ut några spångar så att hon lätt kunde ta sig fram till vattnet.

Alla var väl insatta i Pirjos förehavanden på den gamla tippen bakom fabriken. Hammarslagen ljöd över byn när hon slog i spikarna i sina träkojor. Här gick det inte att göra något i smyg. Projektet började långsamt att ta form. Det var till synes enkelt, men här fanns allt man kunde tänkas behöva. Allt byggnadsmaterial hade hon hittat på tippen eller i fabrikens containrar, allt geråd fanns också redan på plats. Det var plåttak och skeva gamla fönster, utslitna persiska mattor som låg på golven. På insidan av de enkla träväggarna hängde ullfiltar som isolering. Den första kojan var hennes egen.

 

Taggtråd

Dörren slog tungt igen bakom Louise när hon gjorde entré i fikarummet. I den orangea knottriga soffan satt en rad med yrvakna medarbetare. De gnuggade sig i ögonen, halvsov i en handflata, drack lite kaffe eller stirrade tomt ut i rummet. Louise betraktade dem med sina uppspärrade ögon. Hennes mun var så vidöppen att tungan hade torkat. Det såg ut som att hennes ansikte hade stelnat mitt i en chock.
– Hahahan, stammade hon. Han har…hahar ni sett!?

Men ingen hade sett. Ingen hade sett Jean-Pierre sitta utanför prylboden med gevär. De hade inte sett honom spänna upp taggtråd runt den gamla ladubygnaden mitt i natten, inte sett hur han gav akt när de sömndruckna gick förbi i sina träskor och sneakers i ottan. De såg ut som frågetecken medan Louise hyperventilerade och väste:
– Gubbjäveln har spärrat av hela området!

Louises lya

Louise stod och hängde i fönstret i sin lägenhet på Antikhusets övervåning, ovanför syrsornas ljud. Augustikvällen skymde. Nedanför låg grusplanen som sträckte ut sig mellan bostaden, prylboden och fabriken.

Från hennes bostad kunde man se allt som pågick i byn. Vem som kom, vem som lämnade, vem som gick och i vilken riktning. Var vindförhållandena rätt kunde man även höra vad som sades. Men vid den här tiden av året hade sommaren lugnat ned sig och de flesta av byborna hade dragit sig tillbaka till sina hålor efter tre månader lång explosion av social närvaro. Gräsmattorna hade vuxit sig vilda och var fulla av örter.

Louise hade inrett hemmet med möbler från 40- och 50-talen. På väggarna hängde färgglada, centralamerikanska tyger och framför tv:n låg en hund av familjetyp, en beige blandras som inte gjorde så mycket väsen av sig. Den fick ut henne i skogen om mornarna och väntade på henne när hon kom hem. Den åldrade Fido var hennes närmaste vän och familj. Mellan dem hade det vuxit en stillsam vänskap som byggde på sällskap och rutiner.

Jean-Pierre såg inte Louise, men hon hade fundersamt betraktat honom hela eftermiddagen när han strukit omkring runt prylboden; stegat och måttat, tittat och rökt cigaretter. Ibland satte han sig med hela sin tyngd på fällstolen som stod uppfälld vid entrén. Då och då tog hon upp sin lilla operakikare för att försöka avgöra vilket sinnestillstånd som dominerade fransmannen. Han såg så beslutsam ut, det var som en ny glöd hade väckts i honom.

Man kunde se honom anstränga sig med att forsla sin stora kropp fram och tillbaka över den ojämna gräsmattan utmed prylbodens långsida. Vad sjutton höll han på med? Louise tänkte precis lämna fönstret för att gå in och göra en kopp te när den ljusblåa forden svängde in på grusplanen och bromsade in intill Jean-Pierre. Carlos vevade ned rutan, men av konversationen som följde hörde inte Louise mer än ett och annat fifán som lyckades tränga igenom syrsornas dån. Jean-Pierre var uppenbarligen upprymd. Han gestikulerade franskt med yviga rörelser, pekade och förklarade. Carlos skakade leende på huvudet när han åkte därifrån.

Kristinas hus

Kristinas hus låg i utkanten av byn längs den nordgående grusvägen. Från vägen såg man det plåtklädda taket och övervåningens fasad med dess liggande, faluröda brädor. Därunder växte ett kalejdoskop av blomster, slingrande bönor och baljväxter, syrener och midjehögt gräs. Hönsnät stoppade till viss del rådjuren, men lyckades de ta sig in så var de ändå välkomna i denna botaniska djungel.

Hönorna hade en självklar plats mellan huset och boden på baksidan, där de slank omkring på stigar, i hålor och i gläntor i gräset. De hade det så bra där att de sällan var intresserade av att söka sig därifrån.

Kristina försvann in i det gröna varje morgon och ingen visste vad hon egentligen höll på med hela dagarna. Ibland om man kom dit hittade man henne i växthuset med en vattenslang bland de storaväxta tomaterna, ibland låg hon på knä ute i landet bland salladshuvuden och kål. Man var alltid hjärtligt välkommen oanmäld, Kristina hade ingen telefon, men man fick vara beredd på att allting hängde på tvärs och att Kristina behövde en ackomoderingstid så hon kunde samla ihop sig och byta om för att ta emot en besökare.

Kinesen

Långa röda hårtofsar föll till golvet. Snart stod Klipp-Kicki på en matta av guldlockar, och i spegeln framträdde en helt ny Louise med oanade möjligheter. Det hade tagit ett par år för beslutet att mogna, men nu skulle hon aldrig ångra sig. Så mycket som satt i det där håret. År av tvivel och urvattnad identitet, en tyngd och ett uttryck för något som hon inte visste hade varit en sådan börda förrän hon tog sig upp ur frisörstolen och betraktade sitt nya jag.

Hon såg sina ögon lysa blåa mot sig själv när hon mötte sin egen blick i spegeln. Ansiktet omramades av ett kort, rött rufs. Tufft. Flera kilo av huvud tycktes ha försvunnit.
Louise kände sig som en filmstjärna, eller möjligen en toppolitiker när hon spänstigt klev ut från salongen och stegade iväg.

Bilen stod parkerad vid samhällets gamla stationshus, som inte längre var i bruk. Det var där hon skulle träffa Carlos igen, när de båda var färdiga med sina ärenden. Men innan hon gick dit hann hon ta en kaffe hos Kinesen, ortens fik. Hon såg sin spegelbild i Kinesens skyltfönster, bland princesstårtor och wienerbröd.

Nöjd blåste hon upp lite lugg som hade lagt sig i pannan, knyckte på nacken och gick in. Hon kände sig som en ny person, hon såg så mycket starkare ut utan hårsvall. En liten bjällra klingade till när hon öppnade dörren och klev på med sina klackar på stengolvet. Ljuset från fönstret räckte bara knappt två meter in i konditoriet och rummet längre in var höljt i dunkel.

Hon hade just satt sig till rätta vid ett av de väldukade borden längre in i lokalen när Carlos klev in över tröskeln. Han tittade sig lite jäktat över axeln innan han stängde igen dörren bakom sig. Bjällrans klang låg fortfarande kvar i luften när den unga kinesiska kvinnan som hälsat Louise så varmt välkommen slängde en blick på Carlos och sprang in för att hämta sin far.

Atmosfären hade tätnat. De tre figurerna nere vid disken rörde sig snabbt. Carlos böjde sig fram mot den kinesiske mannen och sade några få ord som var omöjliga att fånga upp från Louises plats, men som tydligen hade en stor inverkan på kinesen. De båda utbytte en blick i samförstånd och skiljdes åt lika hastigt igen, som om de varit magnetiskt likpoliga. Carlos försvann ut genom dörren. Det hela gick så snabbt att Louise kände sig lite häpen.

– Det var ett snabbt besök på Kinesen, sade hon nyfiket när de sammanstrålade vid den gamla Forden.
Carlos tittade på henne med sin chilenska blick och svarade leendes lika fåordigt som han brukade.
– Ja.
– Har du beställt en tårta?
– Ja.
Ibland började man undra ifall Carlos överhuvudtaget hade förstått vad man sagt. Han svarade alltid vänligt, men på något vis tomt och utan inlevelse. Bilresan fortsatte i tysthet. Carlos tittade vänligt på sin följeslagare med jämna mellanrum, men förblev tyst de tre milen tillbaka till byn.
– Du kan släppa av mig vid vägskälet så promenerar jag den sista biten, sade Louise som hade tagit ledigt resten av dagen.

Applikanten

Den gamla Forden körde förbi prylboden där Karl stod och plockade upp nya begagnade prylar inför lördagen, och parkerade på planen framför möbelladan. Karl kände igen Carlos ljud; den metodiska rutinen då han stannade bilen och klev ut, fotstegen som gick raka vägen in på kontoret, hur han stängde dörren ordentligt efter sig istället för att slänga ingen den så som den yngre generationen gjorde. Karl tyckte sig höra nyckelknippan skramla när Carlos hängde upp den på kroken på anslagstavlan, trots 50 meter, trots två väggar och en husknut. Han visste så väl hur det lät.

För övrigt var byn tyst. Prylboden knakade till ibland när Karl tog ett steg, men han kände att han hade full kontroll över ljuden.
Han återvände till den färgglada plasten som låg paketerad i lådor framför honom. Brandbilar, hinkar och spadar, barbiehus och vattenpistoler – allt noggrant uppmärkt av experten Jean-Pierre: 2:-, 5:-, 5:-, 2:-, 20:-, 2:-…

Han hade fått direktion om att ställa dem i färgordning i prylbodens hyllor, Jean-Pierre hade börjat intressera sig för Feng Shui på ålderns höst. Som en regnbåge löpte plastbilar och plastbåtar längs hyllmetrarna. Om sommaren gick de här prylarna åt som smör i solsken. De hade räknat ut att de sålde fem 2-kronors plastprylar snabbare än en kopp för 10 kronor, så plastprylarna var värda att satsa på just den här tiden.

Jean-Pierre hade satt prismärkaren i händerna på Karl på prov i början av säsongen, men tog snabbt tillbaka den när Karl lyfte upp en blå plasthink som hade lite skav på en kant, och ställde in märkaren på 2 kronor.
– Nej nej nej, vad göR dy!? ropade Jean-Pierre upphetsat, För den däR hinken betalaR tyskarna fem kRonoR!!
Snabbt som blixten ryckte han märkaren ur händerna på Karl och inte låtit honom prova igen.
– Fifán, två kRonoR, hade han mumlat medan han vände ryggen till och fortsatte att prismärka sina kaffekoppar.