Beigaste beige

Hon sover ensam, vaknar ensam, det är ett helt decennium sedan Egon dog. Egon som brukade vira hennes hårlockar runt sina fingrar, han stelnade till och dog, det gick snabbt.

Utanför fönstret är allting så beiget. Det jordiga dammet, det torkade gräset, älgarnas ben ser ut som snöänglars vingar fast beiga. Himlen är beige, berget är beiget, hennes hud är som beigaste beige.

Advertisements

Dånet

Från början var det bara någon enstaka. Det började som en liten rök. Den tycktes uppstå vid horisonten och svävade framåt över det torra gräslandskapet där Gertruds hus stod.

Den första älgen betraktade hon med förtjusning och fascination. Den travade förbi i mars. Målinriktad och beslutsam sprang den förbi henne just som hon kastade en blick ut genom köksfönstret. Dagen därpå kom det en till. Sedan kom det fler och fler.

Det som från början var en fascination övergick snart via ett vagt obehag till en stark oro. Älgarna brukade hålla sig i skogen en och en. Nu i maj dånar de fram från väster till öster. Det var så obegripligt och oförutsägbart att oron till slut, via ett hysteriskt skratt, övergick i tystnad.

Idag ser hon dem mer som ett slags väder. En ihärdig vind. Ett älgmuller som ibland tar tag i husfasaden och får den att knaka.

Tågresan

Där sitter de på ett tåg och utplånar varandra; sida vid sida, noga med att hålla några centimeters avstånd, nersjunkna i de blå solblekta sätena. Skog omger dem på båda sidor. Jonna fingrar tafatt i luften, på behörigt avstånd från hans hud. Lyssnar på bakgrundsljuden, regnet som piskar försiktigt mot rutan; små, små droppar som ser ut att knappt röra sig, liksom hänger i luften och inväntar direktiv. Tågets rytmiska dunkande, avlägsna samtal vars innehåll hon varken kan eller orkar fokusera på.

Konduktören kommer gående emot dem, Jonna avfyrar ett stelt leende mot honom och känner hur underläppen spricker. Han säger något som hon troligen förväntas skratta åt, men hon hör bara ett grötigt mummel. Konduktören vaggar vidare, till synes besviken. Hon för pekfingret långsamt fram och tillbaka över läppen, smetar ut blodet mellan fingertopparna. Rotar sedan fram ett cerat ur väskan och stryker på det i släpiga rörelser. Hon får en smak av lavendel och blod i munnen och känner hur det börjar knyta sig i magen.

Det är ett illamående som kan härledas till många saker och därför förmår hon inte råda bot på det. Istället sprider det sig som tusentals små trådar genom hela kroppen. Illamående över regnet som aldrig vill upphöra, över gråheten som genomsyrar hela tillvaron, över tågkupén som luktar av svett och medresenärers olika matlådor. Bananlukt i kombination med kaffe och någon hemlagad böngryta. Illamående kanske framförallt över att de suttit bredvid varandra i över två timmar nu och ingen har ännu yttrat ett ord, och över att de ska åka ut till landet och spendera hela helgen med hans familj. Hur kunde hon ha gått med på det? Hur lyckades han övertyga henne om att det var en bra idé? Hon minns inte längre, han sa väl något om att få komma bort tillsammans. Bara tanken på det får det att gå runt i huvudet på henne.

Kåkstaden

Makligt rann vattnet i ån, från norr till söder, under vägar och broar, förbi den gamla förfallna kvarnen, ut i sjön. Det gula, klara vattnet såg så fint ut i stålkastrullen, lite som flytande bärnsten, men så länge det låg kvar i ån var det nästan svart. Pirjo tände gasspisen med stickan. Det mobila lilla köket var numera en konstant installation på stenen intill ån. Det var här hon lagade mat numera, det var här hon tog sina kaffepauser. Lite längre ned mot sjön tvättade hon sina kläder.

Den här delen av ån hittade ingen annan fram till, trots att den låg så nära byn. Hon hade trampat upp en liten stig från sitt bygge på den gamla tippen bakom fabriken, ett område som ingen egentligen var intresserad av och aldrig hade varit. Det var därför det hade vigts åt skrot för länge sedan, skrot som nu var övervuxet med mossa. Mellan tippen och skogsbrynet där ån flöt låg ett parti med sumpmark. Där hade Pirjo lagt ut några spångar så att hon lätt kunde ta sig fram till vattnet.

Alla var väl insatta i Pirjos förehavanden på den gamla tippen bakom fabriken. Hammarslagen ljöd över byn när hon slog i spikarna i sina träkojor. Här gick det inte att göra något i smyg. Projektet började långsamt att ta form. Det var till synes enkelt, men här fanns allt man kunde tänkas behöva. Allt byggnadsmaterial hade hon hittat på tippen eller i fabrikens containrar, allt geråd fanns också redan på plats. Det var plåttak och skeva gamla fönster, utslitna persiska mattor som låg på golven. På insidan av de enkla träväggarna hängde ullfiltar som isolering. Den första kojan var hennes egen.

 

Louises lya

Louise stod och hängde i fönstret i sin lägenhet på Antikhusets övervåning, ovanför syrsornas ljud. Augustikvällen skymde. Nedanför låg grusplanen som sträckte ut sig mellan bostaden, prylboden och fabriken.

Från hennes bostad kunde man se allt som pågick i byn. Vem som kom, vem som lämnade, vem som gick och i vilken riktning. Var vindförhållandena rätt kunde man även höra vad som sades. Men vid den här tiden av året hade sommaren lugnat ned sig och de flesta av byborna hade dragit sig tillbaka till sina hålor efter tre månader lång explosion av social närvaro. Gräsmattorna hade vuxit sig vilda och var fulla av örter.

Louise hade inrett hemmet med möbler från 40- och 50-talen. På väggarna hängde färgglada, centralamerikanska tyger och framför tv:n låg en hund av familjetyp, en beige blandras som inte gjorde så mycket väsen av sig. Den fick ut henne i skogen om mornarna och väntade på henne när hon kom hem. Den åldrade Fido var hennes närmaste vän och familj. Mellan dem hade det vuxit en stillsam vänskap som byggde på sällskap och rutiner.

Jean-Pierre såg inte Louise, men hon hade fundersamt betraktat honom hela eftermiddagen när han strukit omkring runt prylboden; stegat och måttat, tittat och rökt cigaretter. Ibland satte han sig med hela sin tyngd på fällstolen som stod uppfälld vid entrén. Då och då tog hon upp sin lilla operakikare för att försöka avgöra vilket sinnestillstånd som dominerade fransmannen. Han såg så beslutsam ut, det var som en ny glöd hade väckts i honom.

Man kunde se honom anstränga sig med att forsla sin stora kropp fram och tillbaka över den ojämna gräsmattan utmed prylbodens långsida. Vad sjutton höll han på med? Louise tänkte precis lämna fönstret för att gå in och göra en kopp te när den ljusblåa forden svängde in på grusplanen och bromsade in intill Jean-Pierre. Carlos vevade ned rutan, men av konversationen som följde hörde inte Louise mer än ett och annat fifán som lyckades tränga igenom syrsornas dån. Jean-Pierre var uppenbarligen upprymd. Han gestikulerade franskt med yviga rörelser, pekade och förklarade. Carlos skakade leende på huvudet när han åkte därifrån.

Den ofrivilligt stumme

Jag vet inte exakt när det var som Mats tappade talförmågan, men jag tror att det har skett gradvis. Mannen som nu sitter mitt emot mig är förtryckt bortom alla gränser, fullständigt nedbruten. Så till den grad att inget tal längre kommer över hans läppar. Hans blick har genom åren urlakats. Ögonen, vars färg jag minns som djupt smaragdgröna, liknar nu snarare ett grumligt vatten. De har sjunkit in i sina hålor där de tycks gunga runt på måfå, utan att någonsin stanna upp och vila en längre stund vid något.

Hårfästet har dragit sig tillbaka och blottar en glansig skalle. Det numera gråa håret hänger i feta stripor. Jag ser framför mig hans mörka hårsvall, föremål för så mycket avundsjuka bland killarna och beundran bland tjejerna. Ögonbrynen tycks aldrig sluta växa, de spretar åt alla håll. Även ur näsborrarna börjar små hårstrån ivrigt leta sig fram. Som om något inom honom försöker ta sig ut. Jag tänker mig att han går och bär på ett monster. Stackars Mats. Hans uppsvällda och spruckna underläpp hänger hela tiden nedåt, så att munnen står en smula på glänt. Det är som att han precis var på väg att yttra något när talförmågan svek honom. Kvar lämnades han med ett enfaldigt ansiktsuttryck.

Jag är ganska säker på att Mats är klädd i samma kläder som sist vi sågs, en urtvättad vit nike t-shirt. Just do it, står det på bröstet. Till den bär han svarta mjukisbyxor. Jag gissar att han sedan länge har växt ur sina jeans och att detta numera är hans dagliga utstyrsel. Sist vi sågs var över ett år sedan. Då talade han fortfarande, om än sparsamt och ofta utan något som helst sammanhang. Han svarade på frågor utan att över huvud taget ha lyssnat. Istället för att be mig upprepa frågan hittade han på ett godtyckligt svar som han tänkte kunde passa in.

– Hur går det med jobbletandet då Mats? kunde jag fråga.

– Jo, jo… men visst är det så, kunde han då svara efter en stunds tystnad, medan blicken hela tiden flackade runt i rummet.

Det var under det mötet som han också talade om för mig att han nog måste ta livet av sin granne. Vi befann oss på ett närapå fullsatt kafé inne i stan, smuttade på varsin cappuccino. Han sa det helt apropå, som att det bara var en liten detalj han glömt framföra tidigare. Jag sneglade ängsligt omkring oss, men alla tycktes försjunkna i sina egna samtal.

Jag vände mig mot Mats igen. Hans blick irrade runt i rummet som om den var ute på helt okänd mark, som om den helst ville begränsas, stängas in.

– Det finns inget annat sätt, sa han gång på gång.