Fragment

En stor gråsvart byracka ligger i ett hörn av rummet. De bruna ögonen är tårstänkta och blicken undflyende. Den slickar sig om nosen. Tassarna ser såriga ut. Jag tycker mig nästan kunna urskilja hjärtat som bultar under den sträva pälsen. När jag förflyttar mig ett steg närmre reser den sig snabbt, står sedan på darrande ben och inväntar mötet.

Seasons in the sun

Du måste ha ett namn, du måste heta något. Något som är vackert avrundat och klingar melodiskt. Sofie – det kan du kanske heta. Som min barndomsvän Sofie. Hon var två decimeter längre än mig och ganska bredaxlad. Vi brukade sjunga I en sal på lasarettet och Seasons in the sun. Vi höll varandra i handen, svängde armarna mellan oss. I was the black sheep in the family. You tried to teach me right from wrong, too much wine and too much song. Wonder how we got along. We had joy, we had fun, we had seasons in the sun. Våra pappor kände varandra. De hade båda samma fallenhet för alkohol och knark. Sofie och jag, vi hade samma fallenhet för att sjunga om sjuka flickor i en sal på lasarettet och om att vara familjens svarta får.

Men du. Du är inte Sofie, min barndomsvän som jag fick flytta ifrån alldeles för tidigt. Kanske är ditt namn längre och snirkligare, som Alexandra eller Magdalena.  Du har somnat nu och kan inte berätta själv. Jag vill inte väcka dig, inte än. Dina ögonlock fladdrar som på en hundvalp, resten av kroppen ligger tungt och stilla på soffan. Som en liten övernaturlig varelse ser du ut.  Jag tänker mig att du kommer från djupt inne i skogen, från en annan värld till och med. De röda lockarna täcker halva ansiktet.

Dina ben är uppdragna mot bröstet, du gömmer dem under din långa tygklänning som är nersmutsad och trasig. Du sover på sidan, båda händerna instuckna under kinden. Det skulle kunna se fridfullt ut, om inte dina ögonlock fladdrade så. Munnen är halvöppen och en liten fläck av saliv har spridit sig på kudden. Lite torkat blod från en spricka i din underläpp.

Jag drar en yllefilt över dig, ända upp till hakan. Öppnar fönstret och tänder en cigg, lutar mig ut så långt jag kan. Solen är på väg upp, augustiluften sveper mot ansiktet. Du kommer vakna upp till solsken och värme.

Eleven kinds of loneliness

Idag orkar jag inte skriva egna ord, så jag snor några väl valda ord från en av mina favoritförfattare, Richard Yates:

“This bright cocktail mood was a carefully studied effect, he knew. So was her motherly sternness over the children’s supper; so was the brisk, no-nonsense efficiency with which, earlier today, she had attacked the supermarket; and so, later tonight, would be the tenderness of her surrender in his arms. The orderly rotation of many careful moods was her life, or rather, was what her life had become. She managed it well, and it was only rarely, looking very closely at her face, that he could see how much the effort was costing her.”

Tusen små spärrar

Tidig morgon, innan jobbet. Jag kan inte ens avgöra vilka kläder jag ska ha på mig. Varje liten beslutsprocess är ett idogt jobb. Hunden sover djupt på soffan. Hon utlåter små suckar med jämna mellanrum och hennes tass rycker. Hon jagar någonting. Jag önskar jag kunde se bilderna i hennes huvud. Tänk att bara ha bilder i huvudet. Inga ord, inga tankar om bakåt och framåt och hit och dit. Tänk att vara hund för en dag.

Jag har nycklar i min väska och jag vet inte vad de leder till. Jag har drömmar i mitt huvud och jag vet inte vad de leder till. Jag har ord, orostankar och tusen små spärrar.

Sen eftermiddag, i väntan på tåget hem. En nervös förväntansfull känsla har slagit sig till ro därinne. Den slags förväntan som inte riktar sig till något konkret. Den bara är. I min omgivning: duvor som frenetiskt pickar i sig brödbitar från en vattenpöl. Solen värmer och torkar upp det sista av regnet som föll inatt. Något slätt och bekymmerslöst i hur människorna här strövar omkring; huvudet nerböjt, händerna i fickorna och axlarna lätt framåtböjda. Utan att riktigt se vart de går, utan att bry sig om det. Söndagsmännikor.

Splittring

Jag måste någon gång lämna denna välbekanta plats. Vad har jag här att göra? Jag kunde vara rotlös, jag kunde vara fri. Väggarna sluts omkring mig, jag får allt svårare att se. Men ständigt förnimmer jag ljud, rytmiska dunkanden. Det där lena skrattet som jag hört så många gånger nu. Vart kommer det ifrån? Jag går och lägger handen emot väggen. Lyssnar ihärdigt. Det går nästan upp i falsett innan det bryts av ganska plötsligt och ebbar ut i en belåten suck.

Bakom den där väggen.

Jag försöker föreställa mig hennes ansiktsdrag. När jag blundar ser jag henne som en fågelunge, håret är tunt och spretigt, kläderna hänger löst och blicken – den är vass som ståltråd samtidigt som den är vettskrämd. Jag skulle kunna hålla henne i handen, vi skulle kunna ge oss av tillsammans. Men ändå. Vart skulle vi ta vägen?

Jag lämnar väggen och börjar vandra runt, över alla ytor som är tomma. Jag går i åttor och i snirklar. Fötterna, benen, rör sig som av sig själva och det går allt snabbare. Jag bestämmer mig för att gå lika snabbt mot den där dörren, för att sedan bara öppna den. Utan att tänka efter. Öppna den och fortsätta ut. Hitta fågelungeflickan och säga ”följ med mig!”, varpå hon kommer le ett litet snett leende och räcka fram handen. Jag rör mig genom den korta hallen och är framme vid dörren ganska snabbt. Alldeles för snabbt. Pannan dunkar i träet, jag hinner inte riktigt bromsa in. Den högra handen håller krampaktigt om låset, den andra handen vilar på dörrhantaget. Sakta vrider jag om. Det går inte alls som jag har tänkt mig, inte snabbt och fritt från eftertanke. Snarare tillräckligt långsamt för miljoner tankar att hopa sig. Låset klickar. Steg två; handtaget. Min svettiga handflata glider runt över metallen. Det dunkar överallt, under huden. Upp i halsen. Jag drar in massa luft, djupt ner i magen. Sedan blundar jag och trycker handtaget neråt.

Inleda attack

Vad finns det egentligen för syfte, tänker hon. Mer än att förtära varandra, slita varandra långsamt i stycken, ett litet ord i taget, pilar som viner genom luften. Tills inget längre finns kvar mer än ett efterskalv av det onda, det som inte tar vägen någon annanstans än inuti en själv där det envist klänger sig fast och växer som en svulst.

När orden hamnar fel, då går det så snabbt. Alldeles för snabbt. Vi hinner inte ens ana vad som händer, plötsligt står vi bara där igen, där vi sagt så många gånger att vi inte ska hamna. På varsin sida. Vi väljer inte våra strider, det är de som väljer oss. När blev vi så maktlösa? Vi lurar oss själva att ord som vi inte menade inte betyder något. Det är ett nödvändigt försvar. Men det räcker aldrig hela vägen, för så fort det uttalats väcks ett tvivel. Vi kan ta tillbaka, göra om, göra rätt. Vi kan älska sönder varandra. De där orden som aldrig betydde något kommer ändå aldrig förbli helt betydelselösa.

Och tystnaden efteråt; den bleka och inträngande tystnaden som upptar hela rummet. Som att alla lampor riktar sitt starka sken emot oss och vi blinkar sömndrucket. Det är ett uppvaknande, det är eftertänksamhet och dagsljus. Och vi kämpar i tysthet för att ta det stora klivet tillbaka och borsta av oss allting. Vi behöver öppna alla fönster, andas fritt och skratta tills allting verkar begripligt igen.

Fönsterblek

Under de vattniga ögonen hängde mörka påsar. Blicken tycktes ryta till åt varje förbipasserande, såväl inbillad som verklig. Munnen hölls hela tiden halvöppen. Han torkade bort saliv från den putande underläppen med baksidan av sin skrynkliga hand.

Han gav mig intrycket att han, bortsett från den uppenbara ilskan, också led av stor förvirring. Ilskan kanske faktiskt härrörde ur denna förvirring. Som en surrande mygga, tänkte jag, som dansar fram över en fönsterruta, fram och tillbaka, uppåt och nedåt, utan att inse att springan mot friheten är precis där, bara tio centimeter åt vänster.

Fast att kalla mannens rörelser för en dans vore missvisande. Snarare rörde det sig om spastiska ryck. Kroppen tycktes börja röra sig innan han var med på det själv. Ett ben for iväg, en arm upp i luften. Plötsligt kunde han resa sig och gå några snabba, stapplande steg, för att sedan sjunka tillbaka ner på stolen framför fönstret – i en stilla, uttryckslös väntan. Den sortens väntan som vet hur det ligger till; att ingenting egentligen finns att vänta på.