Fragment

En stor gråsvart byracka ligger i ett hörn av rummet. De bruna ögonen är tårstänkta och blicken undflyende. Den slickar sig om nosen. Tassarna ser såriga ut. Jag tycker mig nästan kunna urskilja hjärtat som bultar under den sträva pälsen. När jag förflyttar mig ett steg närmre reser den sig snabbt, står sedan på darrande ben och inväntar mötet.

Ett försenat inlägg

En dag skall jag vakna upp och sammanställa allt. Som att borra ett hål i taket och klättra upp där, på en gammal trästege som gnisslar men alltid håller ändå. Och däruppe sitter jag sedan. Kan blicka uppåt, neråt, bakåt, framåt, ingenstans och överallt. Kan blunda om jag vill. Plocka bort tegelstenar och låta de falla till marken. Kan lyssna till dess ekon.

Clarice Lispector: Det finns mycket att säga som jag inte vet hur jag ska säga. Orden saknas. Men jag vägrar att hitta på nya; de som redan finns bör kunna säga vad som går att säga och vad som är förbjudet. Och det som är förbjudet gissar jag. Om jag orkar. Bakom tankarna finns inga ord: man är.

Seasons in the sun

Du måste ha ett namn, du måste heta något. Något som är vackert avrundat och klingar melodiskt. Sofie – det kan du kanske heta. Som min barndomsvän Sofie. Hon var två decimeter längre än mig och ganska bredaxlad. Vi brukade sjunga I en sal på lasarettet och Seasons in the sun. Vi höll varandra i handen, svängde armarna mellan oss. I was the black sheep in the family. You tried to teach me right from wrong, too much wine and too much song. Wonder how we got along. We had joy, we had fun, we had seasons in the sun. Våra pappor kände varandra. De hade båda samma fallenhet för alkohol och knark. Sofie och jag, vi hade samma fallenhet för att sjunga om sjuka flickor i en sal på lasarettet och om att vara familjens svarta får.

Men du. Du är inte Sofie, min barndomsvän som jag fick flytta ifrån alldeles för tidigt. Kanske är ditt namn längre och snirkligare, som Alexandra eller Magdalena.  Du har somnat nu och kan inte berätta själv. Jag vill inte väcka dig, inte än. Dina ögonlock fladdrar som på en hundvalp, resten av kroppen ligger tungt och stilla på soffan. Som en liten övernaturlig varelse ser du ut.  Jag tänker mig att du kommer från djupt inne i skogen, från en annan värld till och med. De röda lockarna täcker halva ansiktet.

Dina ben är uppdragna mot bröstet, du gömmer dem under din långa tygklänning som är nersmutsad och trasig. Du sover på sidan, båda händerna instuckna under kinden. Det skulle kunna se fridfullt ut, om inte dina ögonlock fladdrade så. Munnen är halvöppen och en liten fläck av saliv har spridit sig på kudden. Lite torkat blod från en spricka i din underläpp.

Jag drar en yllefilt över dig, ända upp till hakan. Öppnar fönstret och tänder en cigg, lutar mig ut så långt jag kan. Solen är på väg upp, augustiluften sveper mot ansiktet. Du kommer vakna upp till solsken och värme.

Eleven kinds of loneliness

Idag orkar jag inte skriva egna ord, så jag snor några väl valda ord från en av mina favoritförfattare, Richard Yates:

“This bright cocktail mood was a carefully studied effect, he knew. So was her motherly sternness over the children’s supper; so was the brisk, no-nonsense efficiency with which, earlier today, she had attacked the supermarket; and so, later tonight, would be the tenderness of her surrender in his arms. The orderly rotation of many careful moods was her life, or rather, was what her life had become. She managed it well, and it was only rarely, looking very closely at her face, that he could see how much the effort was costing her.”

Tågresan

Där sitter de på ett tåg och utplånar varandra; sida vid sida, noga med att hålla några centimeters avstånd, nersjunkna i de blå solblekta sätena. Skog omger dem på båda sidor. Jonna fingrar tafatt i luften, på behörigt avstånd från hans hud. Lyssnar på bakgrundsljuden, regnet som piskar försiktigt mot rutan; små, små droppar som ser ut att knappt röra sig, liksom hänger i luften och inväntar direktiv. Tågets rytmiska dunkande, avlägsna samtal vars innehåll hon varken kan eller orkar fokusera på.

Konduktören kommer gående emot dem, Jonna avfyrar ett stelt leende mot honom och känner hur underläppen spricker. Han säger något som hon troligen förväntas skratta åt, men hon hör bara ett grötigt mummel. Konduktören vaggar vidare, till synes besviken. Hon för pekfingret långsamt fram och tillbaka över läppen, smetar ut blodet mellan fingertopparna. Rotar sedan fram ett cerat ur väskan och stryker på det i släpiga rörelser. Hon får en smak av lavendel och blod i munnen och känner hur det börjar knyta sig i magen.

Det är ett illamående som kan härledas till många saker och därför förmår hon inte råda bot på det. Istället sprider det sig som tusentals små trådar genom hela kroppen. Illamående över regnet som aldrig vill upphöra, över gråheten som genomsyrar hela tillvaron, över tågkupén som luktar av svett och medresenärers olika matlådor. Bananlukt i kombination med kaffe och någon hemlagad böngryta. Illamående kanske framförallt över att de suttit bredvid varandra i över två timmar nu och ingen har ännu yttrat ett ord, och över att de ska åka ut till landet och spendera hela helgen med hans familj. Hur kunde hon ha gått med på det? Hur lyckades han övertyga henne om att det var en bra idé? Hon minns inte längre, han sa väl något om att få komma bort tillsammans. Bara tanken på det får det att gå runt i huvudet på henne.

I det djupa gröna

Porträttet vilar mot en grön bakgrund. De valde den gröna färgen för att det skulle framhäva hennes ögon. Och faktiskt så lyser de som smaragder bakom de täta ögonfransarna. Hon var ung och frisk när bilden togs. Hennes hy alldeles mjölkvit och det mörka håret hänger löst i stora yviga lockar. Lockarna fortsätter långt ner på ryggen. Han minns hur han brukade leka med hennes hår, hur han drog fingrarna genom och begravde hela ansiktet i lockarna. Som en stor mjuk skog, tänkte han att det var. Ett gömställe. En svag doft av sommar.

Hon ler på bilden, han bestämmer sig för att alltid minnas henne som hon ser ut där; med ett vagt stillsamt leende. Utan att visa tänderna. Hans pappa brukade reta henne för det, att hon aldrig ville visa tänderna på bild. Han kände då ett speciellt samförstånd med sin mamma, eftersom han själv hade ärvt hennes sneda tänder. Tidigare hade han alltid tittat med avund på sin pappas raka perfekta tänder, men inte nu längre. I denna stund är han lycklig över sina egna sneda; att de två får ha det gemensamt.

Någon snyter sig högljutt intill honom. ”Så vacker hon var”, säger någon annan. Rösten kommer långt bortifrån, som avlägsna vågskvalp. Han ser sig inte omkring; han befinner sig redan långt inne i sin mammas ögon, han simmar omkring i det djupa gröna.

Mina röda fingervantar

Våra liv som tränger ihop sig på spårvagnen. Främlingars kroppar som nästan klibbar fast vid varandra. Vagnen rör sig snabbt och stötigt, två okända ryggar pressas samman. Någon andas nära en annans nacke.

Alla vill få plats, men ingen vill ta plats. Vi gör oss mindre, allt för att slippa ta i varandra. Ljudet av sörplande, den sura lukten av kaffe i andedräkter. Gäspningar och grusiga små blickar som lågmält skrapar emot varandra. Utanför försvinner byggnader som gråa streck mot en matt bakgrund, allting flyter samman. Solen tickar likt en enträgen klocka emot rutorna, hakar upp sig och börjar om från början.

Himlen ser genomskinlig och naiv ut. Som om den aldrig riktigt varit där förut. Vi har bråttom, mot någon slags slutstation driver vi vidare. Fyller på med packning: varma tröjor och iskalla blickar. Det är spårvagn nummer sju, tram number seven to heaven, som Jens Lekman sjunger. Men jag betvivlar att himlen är vår destination. Himlen, tänker jag, borde inte se så industriell ut.

Jag har glömt mina röda fingervantar, jag har glömt hur man tar sig hem. Någon skriker och viftar med armarna omkring sig, jag vet inte om det är jag. Jag tänker såhär för sista gången: allting är nonsens. Det jag skriver, det jag tänker, det jag säger, solens tickande mot fönsterrutorna. Sedan vänder jag helt sonika ut och in på mig själv, mitt i denna trånga folkmassa, mitt i denna lömska lek. Jag försöker hålla balansen när vagnen kränger vilt i kurvorna; mina tankar ändrar riktning, jag styr skeppet in mot hamn.