Vänta in, vänta ut

Jag hinner se vad klockan är en sista gång innan skärmen släcker ner och telefonens batteri lägger av. 22.35. Laddaren ligger kvar på jobbet och jag drabbas av en plötslig och omåttlig känsla av ensamhet.

Det var inte såhär det skulle gå till. Det skulle vara ett äventyr. Vi slungade oss ut i det tillsammans och nu sitter jag här. Jag återgår till att stirra ut genom fönstret. Ännu en aning dagsljus kvar därute, solstrålarna som tränger sig igenom träddungen, men inom kort kommer jag stirra ut i ett tomt mörker. Om det ändå fanns något litet… vad som helst. Hungern vrider om, suger åt. River och sliter.

Tanken på att något har hänt dyker upp igen. Det kan ha varit en långtradarförare som inte hann se honom i kurvan, skriket från bromsarna; en hel kropp, en hel människa, min människa, tillintetgjord på bråkdelen av en sekund. Föraren sitter kvar bakom ratten, han vet att det redan är för sent. Han kan inte röra en muskel. I huvudet hör han ett surrande som vore det infiltrerat av myggor i tusental. Inga tankar ryms därinne. Tiden har upphört, knogarna vitnar runt ratten. Jag kan se honom så tydligt.

Kroppen min rycker till, jag blundar hårt tills bilderna avlägsnar sig.
– Det går bra, det går bra, det går bra. Han är snart tillbaka.
Hunden tittar upp på mig vid det plötsliga ljudet av min röst. Svansen rör sig från sida till sida några få gånger, sedan sjunker huvudet åter ner mot mattan. Ungefär sju timmar har passerat sedan han cyklade in för att handla. Han kan ha träffat någon, helt säkert har han träffat någon. En gammal vän som dök upp bakom honom i kön på ICA. De bestämde sig för att gå ut och ta några öl. Han hörde nog inte mobilen, han glömde bort tiden. I detta nu cyklar han hemåt i full fart. Alldeles snart kommer dörren att slängas upp och han kommer med andan i halsen säga ”förlåt, förlåt, förlåt” och pussa mig i pannan och över hela ansiktet. Jag kommer vara arg en stund, sedan kommer jag boxa till honom på armen och säga att han aldrig ska göra om det.

Jag gissar att det har gått en timme till. Hunden snarkar ljudligt intill mina fötter. Jag har inte rört mig från sängkanten. Mörkret har lagt sig och allt jag kan se genom det dammiga fönstret är en diffus reflektion; mitt strama ansikte och min stirriga blick.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s