Scen 1

1470376_10152118546828453_1760669689_n-2

”Så ni ska alltså bo här har ni tänkt?” Hennes blick sveper omkring husvagnen och landar slutligen på mig. En lång stund naglar hon fast mig med blicken. Hon har händerna hårt knäppta bakom ryggen, näsan är rynkad och munnen hopsnörpt till et t litet o. Ögonbrynen uppskjutna högt i pannan. Jag kan nästan se hur hennes varje muskel spänns åt i kroppen. I ett mer avslappnat tillstånd är hon riktigt söt, rentav vacker när hon vill. Men där hon nu står framför mig påminner hon så mycket en ilsken liten gnagare att jag får en impuls att skratta högt. Jag vänder snabbt ryggen till, får inte visa att jag drar på munnen. Att inte tas på allvar är något hon ser mycket allvarligt på.

Jag kan förstå att hon är skeptisk. Gamla smutsiga madrasser och annat bråte ligger i en hög utanför husvagnen. Fönsterrutorna är krossade. Hela stället ge ifrån sig en unken odör. Vad är det som får mig att tro att vi ska kunna rusta upp här? Tanken slår mig att jag gör det enbart för att provocera. Kanske är det så, kanske behöver de provoceras. Både hon och resten av familjen. Men jag vet att det inte fanns en tanke på någon av dem när jag och Jakob hamnade här av en slump förra veckan, och vi nästan genast log ett jag-vet-vad-du-tänker-leende mot varandra. Då fanns bara vi två, och tanken på att spendera en sommar långt borta från allt och alla. Jag går ett varv runt husvagnen, drar med fingret längs med utsidan och lämnar ett vitt streck efter mig. Det pirrar till i maggropen. Snart kommer ovädret.

”Du, jag vet att det behöver fixas till lite, och det är inte så att vi tänkte flytta in imorgon. Om vi sätter igång nu så kommer det vara beboeligt till början på juni.”

”Men varför? Kan du bara förklara det? Vad är grejen liksom?”

”Varför inte? Jag har alltid velat bo enkelt, nära naturen. Jakob också. Och dessutom kommer det inte bli mer än en sommar. Eller så länge vi kan stanna utan att frysa halvt ihjäl.”

”Jag får väl vara glad att du har tänkt så pass långt i alla fall.” Hon bjuder nästan på ett leende, men ändrar snabbt tonen igen. ”Jag tänker inte tala om det för mamma och pappa, bara så du vet det. De kommer inte ta det så bra.”

”Jag vet”, svarar jag. ”Jag berättar det gärna själv.”

Himlen ser ut som om någon farit fram med en pensel, de mörkgrå molnen målade i stora virvlande rörelser. Graderna sjunker snabbt i luften. Nu börjar det bullra bortöver, men fortfarande är det en stund kvar innan regnet kommer. Åtminstone tio minuter. Jag har alltid haft förmågan att kunna känna av när regnet kommer, nästan inpå sekunden. Det är något jag briljerat med sedan jag var liten.

Jakob kommer gående emot oss från skogsbrynet. Han småspringer den sista biten. Den stora flanellskjortan fladdrar ostyrigt i vinden. Han ser upprymd ut. Som ett litet barn i uppsynen.

”Det är jättenära ner till vattnet”, ropar han. Jag ler till svar och gör tummen upp.

Sofies blick mörknar i takt med ovädret tycks det, eller i takt med att Jakob närmar sig.

”Ska ni åka med mig nu eller? Det kommer börja spöregna snart!” säger hon.

”Vi tänkte nog stanna ett tag faktiskt, försöka röja upp lite redan i eftermiddag. Vi promenerar in sen.”

”Promenerar? Det är ju hur långt som helst!”

”Nej då, vi genar genom skogen. Tar max två timmar att gå.”

”Men regnet…” Hon stoppar sig själv. Ibland glömmer hon bort vem jag är.

Jakob kommer fram, han ställer sig tätt intill och lägger armen runt mig. Han är så mycket längre att mitt huvud hamnar ungefär i armhålehöjd. Hans hår hänger ner över ögonen, han försöker ständigt blåsa det åt sidan med små luftpuffar uppåt samtidigt som han rycker med huvudet.

”Vad tycker du?” säger han och ler ett brett leende mot min syster.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s