Gryning

Vi har hamnat mitt på en sumpig äng. Marken ger ifrån sig smackande läten när vi rör oss. Det går trögt. Jag kan inte längre uppfatta hur länge vi har promenerat. Solen lägger ett orange filter över trädens toppar, vi är halvvägs in i en ny dag och det är sällsamt tyst. Vi är tillsammans, men var för sig.

Jag fortsätter, jag tänker aldrig stanna. Inte förrän jag tar mig ut på andra sidan av skogen, genom alla snår och skrymslen. Där finns han, alldeles intill, och han lägger försiktigt sin hand över korsryggen på mig. Jag tror att han vill följa med, men jag törs inte fråga. Törs inte bryta tystnaden.

Handen rör sig i små mönster, verkar ha en bestämd riktning, ett slutmål. Jag sluter ögonen och släpper allting annat, låter det glida obemärkt förbi. Känner bara handens rörelser, fingertopparna som pressas mot ryggraden. Vad gör den med mig? Lösgör mig och håller mig fast på samma gång. Lika motsägelsefullt som allting annat. Att försöka samsas, att försöka hålla den där balansen. Ibland tycks jag springa med sådan lätthet i stegen, andra gånger står jag stilla och trampar runt i cirklar som ett skadat djur.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s