Dansa fritt i mörkret

Jag vaknar upp kallsvettig och yr, invirad i flera lager med filtar. Rummet ligger i mörker, ett tunt sommarregn smattrar emot fönstret. Månen är stor inatt, den ser ut att befinna sig alldeles utanför. Och stjärnorna, de är som miljoner små ögon som granskar mig genom mörkret.

Jag tänker på min familj inatt. På avståndet som föreligger och som tycks öka ständigt. Jag drar filtarna tätare runt kroppen. Huttrar och andas tungt. Min kropp känns orörlig, fastkedjad. Om jag bara kunde få kliva ur den. Dansa fritt. Mitt gamla liv försvinner alltmer ur sikte, tänker jag. Är det bra eller dåligt? Jag vet nog inte längre. Syftet med allt det här tycks ha gått förlorat någonstans på vägen.

Sist jag såg mamma var för tre månader sedan, ganska exakt. Det var vårvärme och vi satt på altanen och drack kaffe. Hon hade ställt fram ett fat med kakor, men det förblev orört. Det var bara vi två där, för första gången på väldigt länge träffades vi utan Sofie. Mamma såg på mig som om jag inte fanns där på riktigt, som om jag hade blivit ersatt av någon som spelade rollen som jag. Jag stannade knappt en timme. Ingenting kunde förklaras för henne, ingenting kunde sägas.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s