En systers blick

”Så mitt i mammas sammanbrott bestämmer du dig för att ta ditt pick och pack och flytta ut i skogen? Bo i en husvagn. Så jävla typiskt dig!”

Blixtar tycktes skjuta ut ur Sofies ögon. Hon rörde sig med hetsiga steg över golvet, fram och tillbaka genom det lilla vardagsrummet. Orden fräste hon fram i en aldrig sinande ström. Sådär mycket hade jag nog aldrig hört henne prata förut. Jag hade placerat mig på soffan, där satt jag rakryggad medan båda händerna greppade soffkudden under mig. På något sätt trodde jag alltid att det skulle hjälpa mig i en konflikt, att hålla ryggen helt rak, och att dölja händerna för att inte visa någon eventuell darrning.

Jag tog några djupa andetag i ett tappert försök att behålla lugnet, för att sedan försöka sprida detta lugn vidare. Det gick utan vidare framgång. Sofies hets tycktes istället ta överhanden. Mitt hjärta började bulta fortare, jag lyssnade knappt längre på vad hon sa. Allt kändes som upprepningar, ingenting jag kunde ta till mig. Att jag var omogen, självisk, oresonlig. Etcetera. Plötsligt stannade hon upp, mitt i en av harangerna, och vände sig mot mig.

”Du är ju den som ska föreställa storasystern här, inte jag! Du verkar glömma det hela tiden.”

Nu lät hon uppgiven på rösten, jag kunde urskilja en lätt skälvning. Som tur var hade jag lärt mig att se igenom den fasaden. Allt var en del av hennes spel. Storasyster-kortet. Det var inte första gången hon försökte med det. Jag var den oansvariga storasystern. Den som flydde undan, den som aldrig var riktigt stabil. Den som tydligen skulle finnas tillhands när det passade sig, men inte annars.

Ilskan kom plötsligt, den spred sig som en löpeld inom mig.

”Men du har ju alltid varit mammas duktiga flicka, så det här borde ju passa dig perfekt. Att jag försvinner menar jag. Du kan ta hand om mamma och sedan kan ni sitta där och snacka om hur bortkommen och förstörd Siri är.”

Min röst var iskall. Kvar fanns inget behov av att ställa till rätta, ingen önskan om att Sofie skulle förstå. Att jag skulle behöva försvara mina handlingar gentemot henne. Varför skulle jag det? Bara för att hon envisades med att försöka trycka in mig i rollen som den omhändertagande storasystern. En roll som skavde och fick mig att må illa. För jag hade ingen önskan och inget behov av att ta hand om varken henne eller min mor. I synnerhet inte min mor.

Är vi inte alla vuxna människor, tänkte jag. Fria att fatta våra egna beslut. Ändå hade jag aldrig känt mig fri, alltid tycktes mina beslut och handlingar mötas av den där tvivelaktiga blicken. Blicken som Sofie och mamma delade. Först såg de på mig och sedan, under ett kort ögonblick, mötte de varandras blickar med lätt höjda ögonbryn. Det rörde sig om subtila signaler, allting skedde alltid så snabbt. Förmodligen skulle ingen annan ha märkt något. Men för min del var det varje gång ett fördömande från deras håll, ett tecken på exkludering. Vi mot dig – känslan.

De brukade aldrig säga rakt ut vad de tyckte, vilket så klart förvärrade hela situationen. Efteråt ägnade jag mig åt att fundera kring vad de sa när jag inte längre var närvarande. Ofta rörde det sig om banala situationer från när vi var små, men även de till synes mest oskyldiga situationer sätter sina spår. Allting låg i blicken. Blickar kan få en människa att känna sig så liten och ovärdig. Det är fascinerande egentligen, hur mycket som kan rymmas bara i sättet att titta på en annan människa.

Nu för tiden finns inget fördömande kvar i mammas blick. Nu är den istället glasaktigt grå och simmig. Avskuren är hon. Isolerad. Det är bara han som upptar hennes tankar nu. Hon uppslukar hela hans väsen, all saknad efter honom. Min saknad får jag inte ha ifred när jag träffar henne, utan genast sätter hon sina gaddar i mig och suger ur den. Jag går därifrån varje gång som ett urgröpt skal och det tar oftast flera dagar innan jag hittar tillbaka till någon slags kärna inom mig. Det är därför jag inte kan träffa henne mer.

Dörren smälldes igen på vägen ut. Sofie reagerade precis som väntat på min kommentar. Jag satt kvar på soffan en lång stund innan jag samlat nog med krafter för att fortsätta packa.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s