Beigaste beige

Hon sover ensam, vaknar ensam, det är ett helt decennium sedan Egon dog. Egon som brukade vira hennes hårlockar runt sina fingrar, han stelnade till och dog, det gick snabbt.

Utanför fönstret är allting så beiget. Det jordiga dammet, det torkade gräset, älgarnas ben ser ut som snöänglars vingar fast beiga. Himlen är beige, berget är beiget, hennes hud är som beigaste beige.

Ett försenat inlägg

En dag skall jag vakna upp och sammanställa allt. Som att borra ett hål i taket och klättra upp där, på en gammal trästege som gnisslar men alltid håller ändå. Och däruppe sitter jag sedan. Kan blicka uppåt, neråt, bakåt, framåt, ingenstans och överallt. Kan blunda om jag vill. Plocka bort tegelstenar och låta de falla till marken. Kan lyssna till dess ekon.

Clarice Lispector: Det finns mycket att säga som jag inte vet hur jag ska säga. Orden saknas. Men jag vägrar att hitta på nya; de som redan finns bör kunna säga vad som går att säga och vad som är förbjudet. Och det som är förbjudet gissar jag. Om jag orkar. Bakom tankarna finns inga ord: man är.

Dånet

Från början var det bara någon enstaka. Det började som en liten rök. Den tycktes uppstå vid horisonten och svävade framåt över det torra gräslandskapet där Gertruds hus stod.

Den första älgen betraktade hon med förtjusning och fascination. Den travade förbi i mars. Målinriktad och beslutsam sprang den förbi henne just som hon kastade en blick ut genom köksfönstret. Dagen därpå kom det en till. Sedan kom det fler och fler.

Det som från början var en fascination övergick snart via ett vagt obehag till en stark oro. Älgarna brukade hålla sig i skogen en och en. Nu i maj dånar de fram från väster till öster. Det var så obegripligt och oförutsägbart att oron till slut, via ett hysteriskt skratt, övergick i tystnad.

Idag ser hon dem mer som ett slags väder. En ihärdig vind. Ett älgmuller som ibland tar tag i husfasaden och får den att knaka.

Seasons in the sun

Du måste ha ett namn, du måste heta något. Något som är vackert avrundat och klingar melodiskt. Sofie – det kan du kanske heta. Som min barndomsvän Sofie. Hon var två decimeter längre än mig och ganska bredaxlad. Vi brukade sjunga I en sal på lasarettet och Seasons in the sun. Vi höll varandra i handen, svängde armarna mellan oss. I was the black sheep in the family. You tried to teach me right from wrong, too much wine and too much song. Wonder how we got along. We had joy, we had fun, we had seasons in the sun. Våra pappor kände varandra. De hade båda samma fallenhet för alkohol och knark. Sofie och jag, vi hade samma fallenhet för att sjunga om sjuka flickor i en sal på lasarettet och om att vara familjens svarta får.

Men du. Du är inte Sofie, min barndomsvän som jag fick flytta ifrån alldeles för tidigt. Kanske är ditt namn längre och snirkligare, som Alexandra eller Magdalena.  Du har somnat nu och kan inte berätta själv. Jag vill inte väcka dig, inte än. Dina ögonlock fladdrar som på en hundvalp, resten av kroppen ligger tungt och stilla på soffan. Som en liten övernaturlig varelse ser du ut.  Jag tänker mig att du kommer från djupt inne i skogen, från en annan värld till och med. De röda lockarna täcker halva ansiktet.

Dina ben är uppdragna mot bröstet, du gömmer dem under din långa tygklänning som är nersmutsad och trasig. Du sover på sidan, båda händerna instuckna under kinden. Det skulle kunna se fridfullt ut, om inte dina ögonlock fladdrade så. Munnen är halvöppen och en liten fläck av saliv har spridit sig på kudden. Lite torkat blod från en spricka i din underläpp.

Jag drar en yllefilt över dig, ända upp till hakan. Öppnar fönstret och tänder en cigg, lutar mig ut så långt jag kan. Solen är på väg upp, augustiluften sveper mot ansiktet. Du kommer vakna upp till solsken och värme.

Eleven kinds of loneliness

Idag orkar jag inte skriva egna ord, så jag snor några väl valda ord från en av mina favoritförfattare, Richard Yates:

“This bright cocktail mood was a carefully studied effect, he knew. So was her motherly sternness over the children’s supper; so was the brisk, no-nonsense efficiency with which, earlier today, she had attacked the supermarket; and so, later tonight, would be the tenderness of her surrender in his arms. The orderly rotation of many careful moods was her life, or rather, was what her life had become. She managed it well, and it was only rarely, looking very closely at her face, that he could see how much the effort was costing her.”