Mina röda fingervantar

Våra liv som tränger ihop sig på spårvagnen. Främlingars kroppar som nästan klibbar fast vid varandra. Vagnen rör sig snabbt och stötigt, två okända ryggar pressas samman. Någon andas nära en annans nacke.

Alla vill få plats, men ingen vill ta plats. Vi gör oss mindre, allt för att slippa ta i varandra. Ljudet av sörplande, den sura lukten av kaffe i andedräkter. Gäspningar och grusiga små blickar som lågmält skrapar emot varandra. Utanför försvinner byggnader som gråa streck mot en matt bakgrund, allting flyter samman. Solen tickar likt en enträgen klocka emot rutorna, hakar upp sig och börjar om från början.

Himlen ser genomskinlig och naiv ut. Som om den aldrig riktigt varit där förut. Vi har bråttom, mot någon slags slutstation driver vi vidare. Fyller på med packning: varma tröjor och iskalla blickar. Det är spårvagn nummer sju, tram number seven to heaven, som Jens Lekman sjunger. Men jag betvivlar att himlen är vår destination. Himlen, tänker jag, borde inte se så industriell ut.

Jag har glömt mina röda fingervantar, jag har glömt hur man tar sig hem. Någon skriker och viftar med armarna omkring sig, jag vet inte om det är jag. Jag tänker såhär för sista gången: allting är nonsens. Det jag skriver, det jag tänker, det jag säger, solens tickande mot fönsterrutorna. Sedan vänder jag helt sonika ut och in på mig själv, mitt i denna trånga folkmassa, mitt i denna lömska lek. Jag försöker hålla balansen när vagnen kränger vilt i kurvorna; mina tankar ändrar riktning, jag styr skeppet in mot hamn.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s