Louises lya

Louise stod och hängde i fönstret i sin lägenhet på Antikhusets övervåning, ovanför syrsornas ljud. Augustikvällen skymde. Nedanför låg grusplanen som sträckte ut sig mellan bostaden, prylboden och fabriken.

Från hennes bostad kunde man se allt som pågick i byn. Vem som kom, vem som lämnade, vem som gick och i vilken riktning. Var vindförhållandena rätt kunde man även höra vad som sades. Men vid den här tiden av året hade sommaren lugnat ned sig och de flesta av byborna hade dragit sig tillbaka till sina hålor efter tre månader lång explosion av social närvaro. Gräsmattorna hade vuxit sig vilda och var fulla av örter.

Louise hade inrett hemmet med möbler från 40- och 50-talen. På väggarna hängde färgglada, centralamerikanska tyger och framför tv:n låg en hund av familjetyp, en beige blandras som inte gjorde så mycket väsen av sig. Den fick ut henne i skogen om mornarna och väntade på henne när hon kom hem. Den åldrade Fido var hennes närmaste vän och familj. Mellan dem hade det vuxit en stillsam vänskap som byggde på sällskap och rutiner.

Jean-Pierre såg inte Louise, men hon hade fundersamt betraktat honom hela eftermiddagen när han strukit omkring runt prylboden; stegat och måttat, tittat och rökt cigaretter. Ibland satte han sig med hela sin tyngd på fällstolen som stod uppfälld vid entrén. Då och då tog hon upp sin lilla operakikare för att försöka avgöra vilket sinnestillstånd som dominerade fransmannen. Han såg så beslutsam ut, det var som en ny glöd hade väckts i honom.

Man kunde se honom anstränga sig med att forsla sin stora kropp fram och tillbaka över den ojämna gräsmattan utmed prylbodens långsida. Vad sjutton höll han på med? Louise tänkte precis lämna fönstret för att gå in och göra en kopp te när den ljusblåa forden svängde in på grusplanen och bromsade in intill Jean-Pierre. Carlos vevade ned rutan, men av konversationen som följde hörde inte Louise mer än ett och annat fifán som lyckades tränga igenom syrsornas dån. Jean-Pierre var uppenbarligen upprymd. Han gestikulerade franskt med yviga rörelser, pekade och förklarade. Carlos skakade leende på huvudet när han åkte därifrån.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s