Den ofrivilligt stumme

Jag vet inte exakt när det var som Mats tappade talförmågan, men jag tror att det har skett gradvis. Mannen som nu sitter mitt emot mig är förtryckt bortom alla gränser, fullständigt nedbruten. Så till den grad att inget tal längre kommer över hans läppar. Hans blick har genom åren urlakats. Ögonen, vars färg jag minns som djupt smaragdgröna, liknar nu snarare ett grumligt vatten. De har sjunkit in i sina hålor där de tycks gunga runt på måfå, utan att någonsin stanna upp och vila en längre stund vid något.

Hårfästet har dragit sig tillbaka och blottar en glansig skalle. Det numera gråa håret hänger i feta stripor. Jag ser framför mig hans mörka hårsvall, föremål för så mycket avundsjuka bland killarna och beundran bland tjejerna. Ögonbrynen tycks aldrig sluta växa, de spretar åt alla håll. Även ur näsborrarna börjar små hårstrån ivrigt leta sig fram. Som om något inom honom försöker ta sig ut. Jag tänker mig att han går och bär på ett monster. Stackars Mats. Hans uppsvällda och spruckna underläpp hänger hela tiden nedåt, så att munnen står en smula på glänt. Det är som att han precis var på väg att yttra något när talförmågan svek honom. Kvar lämnades han med ett enfaldigt ansiktsuttryck.

Jag är ganska säker på att Mats är klädd i samma kläder som sist vi sågs, en urtvättad vit nike t-shirt. Just do it, står det på bröstet. Till den bär han svarta mjukisbyxor. Jag gissar att han sedan länge har växt ur sina jeans och att detta numera är hans dagliga utstyrsel. Sist vi sågs var över ett år sedan. Då talade han fortfarande, om än sparsamt och ofta utan något som helst sammanhang. Han svarade på frågor utan att över huvud taget ha lyssnat. Istället för att be mig upprepa frågan hittade han på ett godtyckligt svar som han tänkte kunde passa in.

– Hur går det med jobbletandet då Mats? kunde jag fråga.

– Jo, jo… men visst är det så, kunde han då svara efter en stunds tystnad, medan blicken hela tiden flackade runt i rummet.

Det var under det mötet som han också talade om för mig att han nog måste ta livet av sin granne. Vi befann oss på ett närapå fullsatt kafé inne i stan, smuttade på varsin cappuccino. Han sa det helt apropå, som att det bara var en liten detalj han glömt framföra tidigare. Jag sneglade ängsligt omkring oss, men alla tycktes försjunkna i sina egna samtal.

Jag vände mig mot Mats igen. Hans blick irrade runt i rummet som om den var ute på helt okänd mark, som om den helst ville begränsas, stängas in.

– Det finns inget annat sätt, sa han gång på gång.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s