Kinesen

Långa röda hårtofsar föll till golvet. Snart stod Klipp-Kicki på en matta av guldlockar, och i spegeln framträdde en helt ny Louise med oanade möjligheter. Det hade tagit ett par år för beslutet att mogna, men nu skulle hon aldrig ångra sig. Så mycket som satt i det där håret. År av tvivel och urvattnad identitet, en tyngd och ett uttryck för något som hon inte visste hade varit en sådan börda förrän hon tog sig upp ur frisörstolen och betraktade sitt nya jag.

Hon såg sina ögon lysa blåa mot sig själv när hon mötte sin egen blick i spegeln. Ansiktet omramades av ett kort, rött rufs. Tufft. Flera kilo av huvud tycktes ha försvunnit.
Louise kände sig som en filmstjärna, eller möjligen en toppolitiker när hon spänstigt klev ut från salongen och stegade iväg.

Bilen stod parkerad vid samhällets gamla stationshus, som inte längre var i bruk. Det var där hon skulle träffa Carlos igen, när de båda var färdiga med sina ärenden. Men innan hon gick dit hann hon ta en kaffe hos Kinesen, ortens fik. Hon såg sin spegelbild i Kinesens skyltfönster, bland princesstårtor och wienerbröd.

Nöjd blåste hon upp lite lugg som hade lagt sig i pannan, knyckte på nacken och gick in. Hon kände sig som en ny person, hon såg så mycket starkare ut utan hårsvall. En liten bjällra klingade till när hon öppnade dörren och klev på med sina klackar på stengolvet. Ljuset från fönstret räckte bara knappt två meter in i konditoriet och rummet längre in var höljt i dunkel.

Hon hade just satt sig till rätta vid ett av de väldukade borden längre in i lokalen när Carlos klev in över tröskeln. Han tittade sig lite jäktat över axeln innan han stängde igen dörren bakom sig. Bjällrans klang låg fortfarande kvar i luften när den unga kinesiska kvinnan som hälsat Louise så varmt välkommen slängde en blick på Carlos och sprang in för att hämta sin far.

Atmosfären hade tätnat. De tre figurerna nere vid disken rörde sig snabbt. Carlos böjde sig fram mot den kinesiske mannen och sade några få ord som var omöjliga att fånga upp från Louises plats, men som tydligen hade en stor inverkan på kinesen. De båda utbytte en blick i samförstånd och skiljdes åt lika hastigt igen, som om de varit magnetiskt likpoliga. Carlos försvann ut genom dörren. Det hela gick så snabbt att Louise kände sig lite häpen.

– Det var ett snabbt besök på Kinesen, sade hon nyfiket när de sammanstrålade vid den gamla Forden.
Carlos tittade på henne med sin chilenska blick och svarade leendes lika fåordigt som han brukade.
– Ja.
– Har du beställt en tårta?
– Ja.
Ibland började man undra ifall Carlos överhuvudtaget hade förstått vad man sagt. Han svarade alltid vänligt, men på något vis tomt och utan inlevelse. Bilresan fortsatte i tysthet. Carlos tittade vänligt på sin följeslagare med jämna mellanrum, men förblev tyst de tre milen tillbaka till byn.
– Du kan släppa av mig vid vägskälet så promenerar jag den sista biten, sade Louise som hade tagit ledigt resten av dagen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s