Herre över prylboden

I sin ungdom hade damerna tittat efter honom på gatan. Han kallade dem för kycklingar. En och annan fru hade han haft i sina dar, men på ålderns höst levde han ensam. Ingen liten kyckling vid sin sida. Inga barn, inga husdjur.

Jean-Pierre var en av dem som hade bott längst i byn, vilket medförde en viss pondus. Han kunde styra och ställa lite som han ville, och grundade sina argument på erfarenheter. Hade han fel kunde han inte övertyga men övertala folk med sin envishet; ingen orkade ta fighten. Inget kunde rubba hans ställning. Till och med knäppskallarna tyckte att Jean-Pierre var lite knäpp, men lät honom hållas.

På den tiden när matsalen var öppen hade han lagat lunch till byborna ur det franska köket varje dag; Coq au vin, Pot au feu och choucroute med pain blanc. Där hade han skapat en orubblig Brigade de cuisine för sig själv och sina två underordnade.

När matsalen stängde för tjugo år sedan hade han börjat jobba i fabriken som de andra, och så småningom jobbat sig upp till prylmästare. Den positionen hade han naglat sig fast i. Han var nu herre över prylboden.

Jean-Pierre hade antagit den välartade Karl som sin lärljunge i prylboden.
– Jag ska läRa dig allt jag kan! förkunnade han självgott, förvissad om att den timide unge herrn Karl aldrig skulle komma att utgöra något hot mot honom.

Det hade dykt upp en annan applikant för rollen, en Louise som noggrant hade redogjort för sina goda kunskaper om gamla prylar. Hon kunde skilja på äkta och falskt, hon var påläst om udda porslin, hon hade viljan att utveckla boden till en mer förfinad variant.

Jean-Pierre tog varje tillfälle att pika den ambitiöse Louise. Han stack kniven i henne minst en gång om dagen. Hon skulle inte komma här och tro att hon visste något om porslin, fifán. Louise hade fel, fel, fel och dessutom var hon en lismande kamel.

Karl däremot, han var läraktig och lyhörd, ett hopp för prylbodens framtid. Om helgerna fick han stå och sälja de gamla kaffekopparna, små samlarmärken, diverse leksaker i färgglad plast och gjutjärnsgrytor från 1800-talet till tyska turister som tog varje tillfälle att fynda på en småländsk loppmarknad.

Karl var nästan mogen att få sätta sin första egna prislapp på en pryl, men att lämna över prismärkaren i händerna på någon annan, det undvek Jean-Pierre så länge det bara gick. Det var bara Jean-Pierre som visste vad prylarna var värda.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s