Jean-Pierre

Stånkande och stönande vaggade den resliga Jean-Pierre fram två hundra meter av grusväg från sitt hus till fabriken om mornarna.

– Fifán, fifán, mässade han på bruten svenska mellan de pipande andetagen. Fifán.

Magen hängde för tungt utanför byxlinningen. Den liksom tryckte upp lungorna så att luften inte fick plats, samtidigt som den tryckte ned hela Jean-Pierres varje steg djupt i marken. Fifán. Doktorn hade sagt åt honom att banta, sluta röka och sluta dricka vin, men vad skulle då livet vara värt för den gamle kocken? Han älskade mat; han älskade vin; han älskade sina cigaretter; han älskade det goda i livet. Jean-Pierre var en riktig livsnjutare.

Han passerade prylboden som stod där röd som den stått i hundra år, stannde till och vädrade med näsan i luften. Hans franska näsa kunde vädra skurkar på flera mils avstånd. Med korvlika fingrar låste han upp det lilla hänglåset, kikade in och undrade: “Nögån däR?” med skorrande R, innan han åter stängde och satte tillbaka hänglåset, fortsatte de sista femtio metrarna till fabriken. Det ingick i hans dagliga rutin.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s