Under de vattniga ögonen hängde mörka påsar. Blicken tycktes ryta till åt varje förbipasserande, såväl inbillad som verklig. Munnen hölls hela tiden halvöppen. Han torkade bort saliv från den putande underläppen med baksidan av sin skrynkliga hand.
Han gav mig intrycket att han, bortsett från den uppenbara ilskan, också led av stor förvirring. Ilskan kanske faktiskt härrörde ur denna förvirring. Som en surrande mygga, tänkte jag, som dansar fram över en fönsterruta, fram och tillbaka, uppåt och nedåt, utan att inse att springan mot friheten är precis där, bara tio centimeter åt vänster.
Fast att kalla mannens rörelser för en dans vore missvisande. Snarare rörde det sig om spastiska ryck. Kroppen tycktes börja röra sig innan han var med på det själv. Ett ben for iväg, en arm upp i luften. Plötsligt kunde han resa sig och gå några snabba, stapplande steg, för att sedan sjunka tillbaka ner på stolen framför fönstret – i en stilla, uttryckslös väntan. Den sortens väntan som vet hur det ligger till; att ingenting egentligen finns att vänta på.
ordformler 