Spillror av ord

Han stakar sig, välter omkull orden, fräser ilsket när det inte blir såsom han har tänkt. Jag tänker att han hade kunnat bli språkmaterialistisk poet, min far. Allt detta dekonstruerade nonsens,  och till ingen nytta? Han hade kunnat vinna nobelpriset i litteratur. I en alternativ värld, där reglerna såg annorlunda ut. Han hade kunnat bli något annat, göra något annat. Vända helt om. I en värld där mörkret inte la sig så förbannat tidigt, där man kunde se ut genom fönster efter fönster.

Men istället detta; den där blicken. Som rymmer så mycket förakt, sorg, bitterhet. Samtidigt som den är outhärdligt tom. Hur kan det finnas något i tomheten?

Jag spiller kokande vatten på spisen och det fräser till. Något droppar någonstans ifrån. I diskhon, i badrummet. Inuti mig. Han hade kunnat vara en poet, utan att veta om det. Han hade kunnat segla ut över de vildaste haven,  skrika ut sagor med lyckliga slut åt hela världen. Men istället instängdheten, ensamheten. Jag målar ständigt upp nya bilder, som ett barn. För att jag kan och kanske för att jag måste.

I en alternativ värld var han en stor poet, var han så full av kärlek att det rann över åt alla håll.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s