Nystan

En dammig tystnad vilar på övervåningen. Man kan se tystnaden i solljuset från fönstren. Partiklar som svävar omkring i luften, långsamt, tyst. Tystnaden landar aldrig på golvet. Sakta singlar den nedåt och byter riktning.

Katten som tvättar sig i värmen fångar tystnaden på tungan innan den hamnar i svart päls. Pälsen är luddig och blir aldrig riktigt klar, men inget i hela huset är klarare och tydligare än kattens gula ögon.

Innanför toaletten i sutterängvillans bottenvåning ligger ett rum utan varken fönster eller ventilation. Man kommer inte in här utan att bestiga ett berg. Det är mest tyg. Allting ligger i härvor, inlindat i varandra.

Garnnystan; upplindade garnnystan; stuvbitar; överblivna tygslamsor; gamla kläder och utslitna lakan. Det som ligger längst ned börjar bli sammanpackat och hårt, ett övergångstillstånd innan det förvandlas till annan materia.

Flickan river och sliter i armodet – undanstoppade trasor som ingen varken vill se eller göra sig av med.

Hela tiden tror hon att hon ska hitta något nytt som hon inte har sett förut, något som har en tillräckligt fin egenskap för att vara värt att använda. Men det händer aldrig.

Ibland vänder hon upp ett hörn som hon får för sig är outforskat, men det är alltid samma gamla tyger, som hon har sett hundratals gånger.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s